Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liögsta möjliga nivån för sammanhängande skog upp till 4,6 m ö. h. Denna
siffra erhålles, om man utgår från Granskärs troligen högsta punkt, den
epilitorala omgivningen till Granskärs-furan, som längre fram skall beskrivas.
Blockens högsta spetsar nå här upp till 7 m ö. h. Vid tallens bas, 4,5 m
ö. h., ligga blocken så, att sammanhängande skog kan trivas. Om man tar
den nuvarande höjningssiffran 0,ö m per sekel i denna del av Uppland som
utgångspunkt1, bildades den första skogen på Granskär för omkring 900 år
sedan, under mycket sen järnålder sålunda.
Många starka trädfällande stormar har alltså Granskärs skog fått utrida.
Vi utgå närmast från decemberstormen 1931.
För dess allmänna förlopp hänvisas till Hedemann-Gade och Lubecic.
Granskär ligger i centrum för dess mest påfallande verkningar. Genom dr
Anders Ångströms vänliga förmedling har jag fått tillgång till
Meteorolo-gisk-Hydrograftska Anstaltens ännu ej publicerade vindstyrkesiffror från
Understens fyr, belägen 4 mil OSO om Granskär. Granskar man dessa, finner man
för kL 14 den 13 december 20 fNNW) och för den 15 december 22 (N)
sekundmeter.
Med det intensiva rensnings- och röjningsarbete, som omedelbart efter
katastrofen över hela linjen igångsattes och med okuvlig energi fullföljdes,
torde man få hålla Granskär som ett synnerligen lyckligt fynd för den, som
vill skåda och studera den mäktiga katastrofens omedelbara verkningar. Ägaren
till Forsmark har nämligen, dels emedan det är svårt att driva timmer från
den avlägsna ön, dels emedan traditionen fordrade, att den skulle lämnas åt
sig själv i sin naturliga utveckling, låtit fället ligga som det låg efter de
olycksdigra decemberdagarna 1931. Och ej nog härmed, han har för mig
omtalat, att han även för framtiden ämnar behandla Granskär som naturreservat.
Vad som först slår i ögonen och vad som nogsamt märkes, då man skall
ta sig fram på ön, är den oerhörda mängden av vindfällen. Dessa förhålla sig
som vid Fiby, men med spåren efter stormarnas framfart koncentrerade till 1931.
Rotbrotten äro i alldeles övervägande tal mot stambrotten. Rotvältor
blotta dels block, dels lera, i vilken ej stödje- men väl sugrötter trängt in.
Talrika granar, som blott mer eller mindre bragts på lut, voro ännu vid liv,
vilket ej var fallet med de horisontellt liggande. Fig. 18.
Granen har stått sig sämst — tallen och aspen äro för sparsamma att
medge jämförelse —, björken bäst; den står ofta som överståndare mitt i ett
virrvarr av slagna granar. Skogsbrynet är anmärkningsvärt oskadat; dock
finnas på norra sidan omedelbart innanför strandsnåret några bråtar av i
varandras grenverk hoptrasslade, sammanvräkta stammar av en sådan
ogenomtränglighet, att man kommer att tänka på den förskrämde lantjägaren Carl
Zettergren, då han, som nyss skildrats, sökte intränga i Älvkarleby
härads-allmänning omedelbart efter maj-orkanen 1795.
1 I. samråd med S. G. U:s sekreterare, dr K. E. SAHLSTRÖM, liar jag tagit denna siffra:
medeltalet av OdelSiös 0,52 och BergsTEXS 0,48 m per sekel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
