Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - HÄXSKOGEN
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den långa raden av vagnar hade
längesen försvunnit i allén och hovklappret dött
bort i tomheten. Men vid sitt öppna fönster
kunde Jacob Casimir ännu en stund höra
automobilsignaler i fjärran, mycket
uttrycksfulla, som det tycktes honom. Än korta,
avhuggna, än långa, mörka. Små kommor,
tankstreck och utropstecken, som det säkert
roade Otto Henrik alldeles ofantligt att sätta
ut under sin susande färd över månlysta
vägar.
Jacob Casimirs hjärta klappade snabbt,
men nu var det inte längre för henne som
gått och aldrig skulle återvända. Ej heller
stod orsaken att söka i de många likörglas
han så omsorgsfullt tömt. Nej, anledningen
till hans orofyllda lyckoförnimmelse låg i en
helt annan omständighet. Det hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
