Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
ÖLANDS ItUNSKRIFTER.
I sin kunskap o ra runorna och deras betydelse visar sig Rhezelius vara en lärjunge
af Bureus. Han har inhemtat hvad sora var att lara af Runakänslanäs lärospån, ined
hvilken hans runtransskriptioner öfverensstämma. Äfvenledes bör man helt visst spåra
Burei inflytande i Rhezelii trohet mot monumenten. Man kan i hans teckningar finna
åtminstone en tendens att efterbilda originalens runtecken, då dessa afvika från de normala
formerna» Dock kan man naturligtvis icke vänta stor noggrannhet i detta afseende.
Rhezelii teckningar äro dessutom för små, för att smärre nyanser i runformerna skulle kunna
uttryckas. — De ursprungliga teckningarna i dagboken äro trognare än de senare
utförda kopiorna i bearbetningen. Vid en jemförelse visar det sig nämligen, att Rhezelius
vid kopieringen ofta företagit ändringar. Enär dessa icke bero på förnyad undersökning
af monumenten, äro ändringarna lika många försämringar.1
Rhezelius har uppenbarligen användt ganska stor möda på sina försök att dechiffrera
runinskrifterna. Stor ofullkomlighet vidlåder hans läsningar och de måste alltid behandlas
med kritik. Men vid bedömandet af dem måste man naturligtvis taga hänsyn till den tid,
till hvilken de höra. Man hade då ringa kunskap i fornspråket, dess grammatik,
ordförråd och namnformer, och antalet insamlade inskrifter, på hvilka Rhezelius kunnat öfva
sig och med hvilka jemförelser kunnat anställas, kan icke hafva varit stort. Tager inan
dessa omständigheter i betraktande samt att Rhezelius icke haft tillfälle att revidera sina
teckningar, måste man medgifva, att hans läsningar af de öländska runstenarna i
allmänhet äro ganska lyckade. Såsom bevis på hans ihärdighet och skicklighet kan man
anföra hans läsning af inskriften på runstenen vid norra ändan af Bägby bro i Gärdslösa
socken.2 Rhezelius har lyckats läsa en stor del af denna svåra inskrift. Om samma
inskrift yttrar Hilfeling, att »den ej står att dechiffrera, man skulle nästan tro, att aldrig
runor där funnits, så blindt är det på denna ovanligt ojemna och grofva stenen».3
På grund af hvad här nu blifvit anfördt måste Rhezelii arbeten öfver de öländska
runinskrifterna anses vara ett för sin tid mycket förtjenstfullt arbete, och det eger äfven
för vår tid ett betydligt värde, då så många af de af honom återgifna inskrifterna senare
gått förlorade. Beträffande några af dem är Rhezelius vår enda källa.
Rhezelius har aldrig från trycket utgifvit någut, men hans läsningar af öländska
runinskrifter hafva likväl varit kända bland runforskarna genom afskrifter, af hvilka liera
härifrån. I början af 1800-talet öfverlemnades handskriften af P. V. Tholander som gafva till Uppsala bibliotek,
hvarifrån den reklamerades af k. biblioteket år 1859 (enl. anteckning af G. E. Klemming). — Sina
anteckningar om gamla böcker och handskrifter under resan år 1634 har Rhezelius samlat i ett litet häfte i qvart
med titel »Collectanea antiqvitatum in Ölandia et Smalandia». Det förvaras i k. biblioteket, som äfven eger
Rhezelii öfriga literära qvarlåtenskap, bestående i dagboksanteckningar från hans antiqvariska resor i Uppland
ären 1G35, 1636 och 1638. Tillsammans med dem äro i samma band inbundna åtskilliga anteckningar, som
icke härröra från Rhezelius, utan äro af antiqvarien M. L. Aschaneus.
1 Exempel härpå erbjuda teckningarna af runstenarna vid Södra Mökleby kyrka och Stcnåsa kyrkogård:
se tigg. 13 och 23 b jemte tillhörande text. Ett ytterligare exempel är runstenen vid norra ändan af Bägby
bro (L. 1302). I ordet £R.IM>R. har K en säregen form, som är rigtigt efterbildad i dagbokens teckning, medan
Rhezelius i kopian i bearbetningen insatt den normala formen. I teckningen i Rautil 1059 har denna runa
något så när den rigtiga formen.
2 L. 1302, Bautil 1059.
3 Rena till Oland och Gotland 171)7, s. 41 (manuskript, se nedan). Linné omtalar i sin Öländska
och Gotländska Resa stenarna vid Bägby bro och säger (s. 108) att iden norra stenen (L. 1302) hade ingen
påskrift.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
