Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Karlevi, Vickleby sn (Pl. I-III)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARLEVISTENEN.
27
Beträffande runornas fonetiska värde i Karlevi-inskriften skola vi tillåta oss följande
anmärkningar. Ö-ljudet är liksom i andra gamla inskrifter uttrycket med runan för u:
ruk(starkr) — rógh; fulkin = folghinn, tulka = dolgha.1 — Os-runan har i Karlevi-inskriften
betydelsen af nasaleradt a; den förekommer endast framför n, nämligen i orden: ørgrqndari
(A VI urkrontari), Iqndi (A VI lonti) samt liqns (B II hons). I ett fjerde fall förekommer
ä-ljudet framför nasal, skrifvet med ar-runan, i Danmarku (tanmarkll A V). Detta behöfver
likväl icke bevisa någon brist på noggrannhet hos runristaren. Ty i ordet Danmarku kan
accenten fakultatift hafva legat på andra sammansättningsledet; den första stafvelsens vokal
har-i detta fall förlorat sin nasalitet på grund af stafvelsens tonlöshet. Det icke
nasale-rade uttalet kan sedan hafva öfverflyttats på vokalen, äfven då första stafvelsen var
betonad. — De sammanstälda runorna -H äro tecken för diftongen ad i orden: raiþ = ræià
och Staill = stæinn; men derjemte användes denna sammanställning i en annan betydelse,
nämligen för att uttrycka ä-ljud: i taiþir = dcéöir och aiftir = æftir samt utan tvifvel
äfven i flaistr = flæstr och maistar = mæstar, i hvilka diftongen visserligen ursprungligen
funnits, men förkortats till ce på grund af den följande konsonantsanimanställningen. —
Diftongen au är uttryckt med de motsvarande runorna i traukr — drauglir; utan tvifvel
hafva vi denna diftong äfven i slutet af inskriften i taus, hvars betydelse dock icke är
känd. Deremot är denna diftong uttryckt med runan h i hllki (A III), haugi. Diftongen
øy är äfven uttryckt med runan H i U = øy (B III). Om de två sist nämnda orden skola
vi tala mera längre ned.
Af innehållet i versen på Karlevistenen framgår, att den i prosainskriften ointalade
man, Sibbe, Foldars son, öfver hvilken minnesmärket är rest, varit en höfding, som styrt
ett landområde i Danmark. Rafn har (Inscription du Pirée s. 177) häraf dragit den
slutsats, att Oland i äldre tider tillhört danska riket, såsom om Sibbes höfdingedöine varit
der han blifvit begrafven. Men denna slutsats är förhastad. När Karlevistenen blifvit
rest afsides från menniskoboningar ute på en öde strand, kan detta, såsom ofvan är
antydt, icke förklaras på annat sätt än att den, till hvars åminnelse stenen är rest och
som blifvit höglagd vid densamma, icke haft hemma på ön. Han har tillfälligtvis
uppehållit sig i dessa nejder, när döden öfverraskat honom, och hans följe har gått i land och
jordat honom på närmaste strand. Karlevistenen är ett af danskar på svensk jord
uppfördt minnesmärke. En annan fråga är deremot, hvilken nordisk dialekt den man talat,
som författat och inhuggit inskriften. Enligt vår mening har runristaren hvarken varit
svensk eller dansk, utan talat en vestnordisk dialekt och sannolikast varit norrman. Men
innan vi kunna yttra oss härom, måste vi först försöka bestämma inskriftens ålder.
Äldre författare hafva yttrat sig mycket olika om Karlevi-inskriftens ålder. Några
hafva hänfört den till 5:te århundradet (Peringsköld m. fi.), andra till slutet af ll:te
årh. (Brocman) eller ännu senare tid (Liljegren). Till dessa tidsbestämningar, hvilka äro
1 De två sistnämnda orden kunna kanske också läsas med u, men o är sannolikast, då inskriften
otvifvelaktigt är vestnordisk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
