Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Karlevi, Vickleby sn (Pl. I-III)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
ÖLANDS ItUNSKRIFTER.
vunna uteslutande genom historiska kombinationer, behöfva vi nu icke taga nägon hänsyn.
I senare tider hafva följande författare yttrat sig härom: Erik Jonsson anser, att inskriften
är mycket gammal och möjligen äldre än Islands bebyggelse;1 prof. Noreen har deremot
hänfört inskriften till tiden efter vikingatiden, d. v. s. tidigast till tiden omkr. 1050.2
Ingen af dessa författare har angifvit några grunder för sin åsigt, och enligt inin mening
äro begge dessa tidsbestämningar origtiga, och inskriften är att hänföra till slutet af
tionde århundradet. För denna tidsbestämning vill jag anföra följande grunder.
1. Den form, som runan för m genomgående har i inskriften, träffas på ett stort
antal danska och ett mindre antal svenska runstenar. Lektor Bråte, som omtalat denna
runform ATS X, s. 23, anser att dess bruk icke nått utöfver tionde århundradet.3 Denna
mening tror jag är väsentligen rigtig. Inga danska runstenar, som hafva rimformen Cp,
äro yngre än omkr. år 1000. Äfven de svenska inskrifter, i hvilka denna runform
förekommer, visa sig genom skriftens anordning eller andra omständigheter tillhöra en tid
icke senare än omkr. år 1000.4 Deremot träffa vi icke denna runform på yngre stenar,
t. ex. icke på de talrika Ingvarsstenarna från början af 1040-talet, icke heller på andra
runstenar, som genom sin ornamentik eller språk- och skriftform visa sig vara samtida
med dessa. Detta visar att rimformen <P var allmänt försvunnen ur skriften och utträngd
af det yngre åtminstone före 1040-talet,5 men utan tvifvel var den, såsom Bråte och
Bugge antagit, försvunnen redan omkr. år 1000. När vi så sällan träffa rimformen <P på
svenska runstenar, beror det derpå, att vi — om vi bortse från inskrifter, som tillhöra
Rökstensgruppen — hafva få inskrifter, som nå upp till en tid, då denna runform ännu
var i bruk. — Till en tid, icke senare än omkr. år 1000, hänvisar också den form
os-runan har på Karlevistenen, med kännestreck blott på höger sida, hvilka stå jemförelsevis
långt ifrån hvarandra. För öfrigt har skriften i sin helhet ett ålderdomligt utseende,
märkbart skildt från skriftformen på runstenar, tillhörande ll:te århundradet.8
1 Oldnordisk Ordbog s. XL.
2 Pauls Grundriss der germanichen Philologie I (1889) s. 440, Zw. Auflage (1897), s. 546. Rosenberg,
Nordboernes Aandsliv s. 132, inskränker sig till att säga att inskriften är gammal. Grundtvig har i sin här
nedan citerade afhandling hänfört Karlevi-inskriftcn till ll:te årh., utan att närmare angifva dess ålder.
3 Äfven professor Bugge har uttalat denna mening, hos Torin, Vestergötlands Runinskrifter, 3:dje
saml. s. 37.
1 De svenska runstenar, som hafva den i fråga varande formen af m-runan, äro sex, nämligen utom de
fyra, som Bråte a. st. uppräknar, ytterligare två i Vestergötland, den nyupptäckta Tängstenen, Torin nr 84,
samt Rackebysteuen, Torin nr 21. Den förra har skriften anordnad bustrofedon samt bär det hedniska
hammarmärket. Den senare är visserligen prydd med korstecknet, men för dess höga ålder talar, att nasaleradt a
är regelbundet uttryckt med os-runan och att denna runa har samma ålderdomliga form som på Karlevistenen
(se längre ned). Yr-runan har på denna sten form af ett upp- och nedvftndt Cp, något som visar att (p på
denna tid blott var en troligen sällsynt variant af Y. Man har ansett att, liksom Y hade en variant Cp, borde
A hafva en variant (J).
5 Professor Bugge tyckes anse (se ATS, X, s. 63), att de af Åsmund inristade inskrifterna, hvilka icke
heller hafva runformen Cp, äro äldre än Ingvarsstenarna. Det fins dock grund att betvifla denna tidsbestämning.
Ornamentiken på Åsmunds stenar talar för att de äro yngre än Ingvarsstenarna. Jfr H. Hildebrand, Månads-
bladet, 1879, s. 15.
0 Den form, som runan för n liar 5 ggr i inskriften, med kännestreck blott på höger sida om stafven
(se ofvan sid. 20), motväger icke vårt antagande oin åldern, ty denna runform träffas också på den ena af
Vedelspangstenarna. Det är mycket möjligt att vi i dylika sporadiskt förekommande runformer hafva att se
inflytande från den i Sverige ocli Norge brukade förenklade skrifttyp, som Bugge kallar jstumprunor»; se Wimmer,
De danske Runemindesmærker, I s. 59 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
