Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Karlevi, Vickleby sn (Pl. I-III)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
ÖLANDS ItUNSKRIFTER.
ersatt af det vanliga »’-ljudet.1 — Professor Noreen har i Pauls Grundriss der germanischen
Philologie, zweite Auflage, s. 546, antydt den möjligheten, att endast versen på
Karlevistenen härrörde från en isländing, medan den öfriga delen af inskriften kunde vara dansk.
Denna möjlighet är dock utesluten, då vi finna ordet, »efter» i inskriften B skrifvet -f|^TIft
med reiðrunan. I en dansk inskrift från samma tid skulle ordet otvifvelaktigt hafva
skrifvits -flK’TlHv Det fins f. ö. ingen anledning att antaga, att mer än en runristare varit
verksam vid inskriftens inhuggande.2
Professor L. F. Läffler har med anledning af min uttalade mening, att Karlevi-inskriften var norsk eller
isländsk, i bref af den 24 juni 1893 uttryckt sina tvifvelsmål härom samt framhållit vissa former, som efter
hans mening, tillsammantagna, öfvervägande talade för att inskriften var dansk. Professor Läfflers önskan att
jag vid Karlevi-inskriftens publicering skulle taga hänsyn till dessa invändningar mot min åsigt kan jag så mycket
snarare uppfylla, som jag sjelf tänkt mig dessa och beredt mig på deras besvarande.
Prof. Läffler anmärker, att formen starkr, som vi hafva i versen, icke förekommer i den gamla
vest-nordiska literaturen och icke heller är antecknad från någon modern norsk dialekt. Ordet har öfverallt ä-ljud
i isländskan och fornnorskan: isl.-fno. sterkr, I. Aasen sterk. Fornsv. och fornd. hafva stärker, stark. Till att
styrka beviskraften hos detta ord anför prof. Läffler ännu ett par norsk-isl. adjektiv, med hvilka förhållandet
är detsamma: de hafva omljud i denna dialekt, medan de förekomma utan omljud i fornsv., nämligen
fornn.-isl. geldr, fsv. galder, fornn.-isl. hneppr, fsv. napper. Jfr Noreen, Altisländische und Altnorwegische
Grammatik, 2 Aufl., sid. 18G. Härtill vill jag svara, att olikheten beror — såsom prof. L. naturligtvis icke
varit okunnig om — derpå, att ursprungligen en vexling funnits i ordens böjning mellan-omljuden och oomljuden
vokal; ett andra stadium i utvecklingen har varit, att genom utjemning omljuden och oomljuden vokal
förekommit i alla former; slutligen liar den ena formen blifvit undanträngd af den andra, och det beror utan tvifvel på
tillfällighet, att de omljudna formerna af dessa ord blifvit rådande i isländskan och fornnorskan, de oomljudna i
fornsvenskan. De i fråga varande adj. anses vara li-stammar, och vi hafva en adj. w-stam med a i
stamstafvelser som saknar omljud i fnorsk-isl., näml. harür, got. hardus. Af detta ord äro deremot omljudna former
bevarade i fornsvenskan; denna dialekt har liarper (vanl.) och hærper (sällan).3 Till att belysa, hvilken roll
tillfälligheten spelar i sådana fall som detta tjenar just adj. »stark» i danskan. Från det äldsta danska
skriftspråket är (enl. Lund) endast formen stark känd, medan den moderna danskan endast liar stærk. På grund
af hvad jag nu utvecklat, tror jag att formen starkr kan hafva funnits i det vestnordiska språket ännu i slutet
af 10:do årh., oaktadt den ett par århundraden yngre bokliteraturen endast har sterkr. Att af de två
existerande formerna just formen med a blifvit väld i versen, beror på rimmet. Sta7’kr bildar helrim med Danmarku.
Prof. Läfflers andra invändning gäller formerna sati, satl" i inskr. B. Dessa hafva tydligen af
runristaren uttalats satti, satir, icke sætti, sættr, då ä-ljudet i inskriften regelbundet uttryckes med digrafen ai.
1 Äfven i forngutniskan egor — i strid med hvad man hittills antagit — bortfall af R rum; exempel:
Gotl. L. 8:1 socna menn (och så alltid), 10 ort a soyþr (jfr ortar witni 25 pr., 1), 18 : 1 varpa laust (s.
st. varpr d. ä. varpar laust), 19:9 elna längan, 20 :1 suna dotir, 32 manapa frest o. s. v. Gotl.
Runkalender, Liljegrens Runurkunder sid. 282 lauhadahi; guin. runinskrifter, Säve nr 72 hal via si al, 110 botwipa
sial, 50 sokna manna m. fl. Det är. i regeln endast framför konsonant, som bortfall eger rum i gutn.
Undantagen Gl. L. 9 sola upp gang, Guta saga G nemda aipir äro analogibildningar efter sammansättningar, i hvilka
senare ledet började med konsonant (jfr nu Noreen, Altschwed. Gram. s. 249).
2 Till den ofvan sid. 19 anmärkta palæograflska öfverensstämmelsen mellan inskriftens begge delar kan
äfven läggas den orthografiska. Särskildt beaktansvärdt är att ä-ljudet i begge är uttryckt med digrafen ai:
flaistr — flæstr, maistar — mæstar, taiþir — dædir i inskr. A ocli aiftir — æftir i inskr. B. Denna
öfverensstämmelse kan icke anses betydelselös, när man betänker, hur mycket oftare ordet »efter» i inskrifterna
skrifves aftiR eller iftiR.
3 Genom regelrätt utveckling skulle vi icke haft a bevaradt i någon form af ett dylikt adj. Då
antingen u eller i öfverallt följde på stamvokalen, måste denna undergå antingen u- eller i-omljud. Att vi ändock
hafva a qvar i stammen, förklaras deraf, att i ordet u- oeh i-omljud inträdt på olika tider. Man har under
någoii tid böjt harðuR, hœrðan; genom utjemning har man erhållit harpan, innan hariSuit blef hqrün.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
