Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Karlevi, Vickleby sn (Pl. I-III)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
ÖLANDS ItUNSKRIFTER.
Brocman, sora sjelf granskat Karlevistenen tillsammans med Langebek år 1753, liar meddelat en något
förbättrad läsning af inskriften,1 men då ban läste densamma i samma ordning som Peringsköld, är hans
tolkning af de sex raderna till venster icke bättre än hans föregångares. De tre återstående raderna äro något
bättre uppfattade af honom än af Peringsköld, men lian hade lika litet som denne någon aning om att
inskriften var stympad. Den, öfver hvilken stenen är rest, får derför namnet »Sibbo Utha sun», i öfversättningen
»Sibbo Udson» (hos Peringsköld »Sibbo Uddson»). Brocmans tolkning gälde emellertid länge som lyckad och
åberopas ännu hos Ahlqvist, Ölands Historia I, s. 42 (1822).
Den som fann rätta sammanhanget i inskriften, var den bekante, kringvandrande antiqvarien M. F. Arendt.
Denne skickades af Tham på Dagsnäs till Helsingland och Öland för runundersökningar. Vid sin återkomst
från Öland till Stockholm år 1817 meddelade han sin upptäckt, att Karlevistenen innehöll en fullständig vers i
Drottqvætt,2 och Kask, som då uppehöll sig i
Stockholm, offentliggjorde Arendts läsning af versen,
omskrifven på isländska, i Angelsaksisk Sproglære.3
Tolkning meddelas icke, och sjelf har Arendt icke
skrifvit något om Karlevistenen. Af det sätt, på
hvilket inskriften är omskrifven på isländska, finner
inan, att Arendt icke haft någon riktig uppfattning
af innehållet i versen.4
På grundvalen af Arendts läsning och
transkription har riksantiqvarien Liljegren lemnat en
tolkning af versen på Karlevistenen i sin afhandling
Anteckningar rörande versar med
runor.Liljegrens tolkning kan knappt sägas gifva något uppslag
till en riktig uppfattning af versen. — Senare
tolkningsförsök af Kafn, Erik Jonàson ocli Rosenberg
äro refererade af lektor Bråte i ATS X, s. 262,
hvarför jag här förbigår dem. — Den ofvan
meddelade tolkningen af versens förra helming har jag
alternativt föreslagit i bref till lektor Bråte jan.
1886; detta förslag är framstäldt i ATS X, s. 264;
på sanima ställe har prof. Bugge närmare
motiverat denna tolkning. Den senare helmingen hade
redan blifvit väsentligen rigtigt tolkad af Rafn och
Jonsson med undantag af adj. ørgrandari. Min
tolkning af detta adj. och hela helmingen meddelades
lektor Bråte i nyssnämnda bref och är tryckt på det
anförda st. i ATS.
Utom runinskriften fins på Karlevistenen en annan inskrift, bestående af latinska
majuskler. Deri är inhuggen i två parallela rader på stenens vestra sida, något till höger
om midten; se närstående teckning.
1 Sagan om Ingvar Wid t far ne, s. 187, Stockholm 1862; Norrköpings början och dess äldre öden,
sp. 84. Jfr ofvan s. 17 not. 1.
2 Se Sjöborg, Samlingar för Nordens fornälskare, III, s. 122.
3 Tryckt i Stockholm 1817.
4 Arendts läsning af versens runor har varit rigtig utom på två ställen: ban låser ur grandara och
Pandils (i st. f. urgrandari och Yndils). Han omskrifver taiþir med deydir, rukstarkr med ryggsterhr och
har läst urkrantara som två ord.
5 Det Skandinaviske Literaturselskahs skrifter, 17 Bind, 1820, s. 392 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
