Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XII
ÖSTERGÖTLANDS ItUNINSKKIFTEH.
de stavlösa runorna äro uppkomna av kortkvisttypen. Åtskilliga av kortkvisttypons runor
brukas även senare understundom i yngre runinskrifter, nämligen 11 h, a H, S t 1, och
n h, a H, t 1 bliva de regelbundna runformerna i det stungna runalfabetet.
O. v. Friesen, Rökstenen, s. 45 i St. turistför. årsskrift 1906, ocli Upplands runstenar, Upps. 1913 s. 4,
framställer den uppfattningen, att den nordiska utvecklingen av den äldre runraden, som var avslutad c. 800,
ledde till två huvudformer av den lG-typiga runraden: en svensk-norsk (kortkvisttypen), som han förmodar
hava utbildat sig på Gottland,1 och en dansk, som sedermera under loppet av 1000-talet undertränger de
svensk-norska runorna från deras ursprungliga område och varmed det stora flertalet runinskrifter i bela den
Skandinaviska norden är avfattad. Wimmer, Die Runemchrift (1887), s. 289 f., uppfattar däremot
kortkvisttypen som en lokal förenkling av den allmänt nordiska lC-typiga runraden, som O. v. Friesen kallar för den
danska, vilken förenkling vunnit bifall och rätt stor utbredning, i fråga om vissa förenklingar även till Danmark.
I Rökstenens första rad förekommer t tre gånger under formen medan t annars uti inskriften är
förenklat till 1. Detta synes visa, att ristaren även kände de »danskas runformerna, av vilka enskilda förekomma
även i andra inskrifter av kortkvisttyp: T t, # h, 174 Skärkind, t a 42 Roberg, % h, + n, + a. 117 Slaka.
Att de i Danmark begagnade runformerna varit kända i Sverige, därom vittnar ock Sparlösa-stenen i
Västergötland (L. Fr. Läffler, Om Sparlösa-stenen, 190G, och S. Rugge och L. Fr. Läffler, Om Sparlösa-stenens
äldre runinskrift, 1908, båda uppsatserna i Västergötlands fornm.-för. tidskr. II), vars inskrift är ristad med
»danska» runor, anordnade som på 117 Slaka, varmed den alltså torde vara väsentligen samtidig; en runa t" I
bar samma form som i 43 Ingelstad. Endast såtillvida synes alltså kortkvisttypen kunna kallas iden
svensknorska runraden», som den har mycket ringa gjort sig gällande på danskt område och säkerligen icke heller
uppkommit i Danmark.
Kortkvisttypens förekomst torde vara betygad för ungefär lika gammal tid genom
Oseberg-skeppet i Xorge och Rökstenen i Sverge men torde snarast böra antagas
uppkommen i Sverge, då den noga skiljer på r ocli r, varemot i Xorge därmed betecknade
ljud tidigt sammanfallit.
Om förenklingen företagits i Sverge, synes det ligga närmare att som dess
uppkomstland tänka på Östergötland, där så många och gamla inskrifter med denna runtyp finnas,
än på Gottland, varifrån blott Tjängvide-stenen är känd, men frågan därom kan icke
avgöras.
Då skäl alltså finnas för att antaga den vanliga 16-typiga runraden vara känd och
begagnad jämsides med kortkvisttypen i Sverge, utgör den vanliga runradens allmänna
bruk under 1000-talet intet införande av »danska» runor utan blott ett återtagande av de
icke förenklade runformerna i den 16-typiga runraden, vilkens uppkomst ur den äldre
24-typiga Wimmer visserligen kunnat uppvisa just förmedelst de fornartade danska
övergångsstenarna.
I Östergötland har denna återgång till den vanliga 16-typiga runraden följt snart, då
64 Bjälbo är ristad därmed, men ock äger formen Slinu för ’son’. Det är redan nämnt,
att 64 en gång har en t-runa av kortkvisttyp. Att den är yngre än inskrifterna med
runor endast med kortkvisttyp, visas av att inskriftens anordning står på övergången
mellan de rakliniga raderna och ormslingan. Tyvärr upplyser icke denna inskrift, vilken
form av m dess ristare använde; troligen var det 9, då denna m-runa kännetecknar de
inskrifter, som därefter äro närmast i ålder.
1 Enl. Schück, Stud. i nord. litt. och religionsliist. 1 (1904), s. 183, tänkte sig O. v. Friesen då
kortkvistrunorna uppkomna på ön Man.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
