Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
ÖST^flGÖTLANDS RUNINSKRIFTER.
Inskriftens början begränsas nedåt till vänster av ett rakt streck, varpå följer * skar[ji *.
I rai|li har S blivit avglömt; det sista i korsas upptill av en fåra med samma riktning som
bistaven till + a, men den kan svårligen antagas vara huggen. I |]Onsi har 0 formen
och S är vänderuna. Uti iftiR har det första i en fåra på mitten, lik bistaven till +, men
den är säkert icke ristad, runan alltså i, på t är staven krökt åt höger och av A R saknas
övre stavens övre hälft. I ku|]mut har det andra U formen av r. Efter sin finnes intet
skiljetecken, ej heller någon gränslinie.
Inskriften är alltså följande:
x skar|ii * ratyi > stin * |ionsi * iftiR ku|imrt * fa|iur * sin
5 10 15 20 25 30 35
Av namnet skar|]i finnes nom. sing. B. 640, L. 721, D I, 88 Karkstad, Vårfrukyrka sn,
Uppl., ack. sing. skarpa I) 8vo 46 Bond-Lundby, Lids sn, och L. 894 Råbv kyrka, Södml.,
båda undersökta av mig 1899, samt D I, 187 Sällinge, Danmarks sn, Uppl.; Lundgren,
Personnamn, finner det i ortnamnen Skardebro SD ns I, 304 (1403) och Scardabec Sm.
SD I, 441 (1268).
Översättning: Skarde reste denna sten efter Gudmund, sin fader.
177. Söderköping.
Pl. LIX. Fig. 2 (B. 926).
Litteratur: B. 920; L. 1121; W. 54; Peringskiöld, Mon. VII; Broocman, Beskr. öfver Östergötland, s. 152.
Peringskiöld säger runstenen vara »inmurader uthi Rådmannens Hans Larsons
Gatu-port», Broocman kallar den »en utnött runsten». Stenen är nu förlorad.
Enligt måtten i B. 926 har runstenen varit 1,55 m lång, 64 cm bred över slingkanten;
Peringskiöld säger den vara liten. Ämnet har säkerligen varit granit.
Enligt B. 926 jämte de uppenbart riktiga rättelserna i L. 1121 av M-|V+Ià till MftK+IÅ
|]OrkaiR och IHh till Ntl\ letu har inskriften varit följande:
asa - auk |iorkaiR - auk - ali — letu - reisa - iftiR • tofa hir - uar|j • hakuii -
Slutet uppfattar L. 1121 mindre lyckligt som Hirvar|) hakva, alltså förmodligen som
en uppgift om ristaren; sista ordet är part. pret. hägg v in av verbet ’hugga’, och hir måste
då vara relativpartikeln ’som’. Jfr ög. 93 Haddestad: aR: uar|l: hauin ’som blev
ihjäl-huggen’. Dessa båda ristningar likna varandra i flera andra avseenden, i det ormens
huvud och stjärt samt slingknuten äro snarlika och båda bruka † e, men Ög. 93 brukar
U för ö-ljud, ög. 177 däremot + 0, vilket är ett }Tngre drag. Tänkbart är dock, att dessa
runstenar kunna utgöra ett äldre och ett yngre verk av samma ristare.
Inskriftens tredje namn är kanske ali, ehuru i har en kort bistav av a till höger,
vilket kan vara felläsning av den följande punkten. Den fullständiga och de båda nedre
hälfterna av staven därefter hava kanske varit t>h |]U, nom. plur. neutr. f>ø av dem. pron.,
som sammanfattat de föregående namnen av olika kön.
översättning: Ase och Torger och Alle de läto resa (stenen) efter Tove, som blev
ihjälslagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
