Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136. RÖK, KYRKOGÅRDEN, LYSINGS IlD.
235
Wort fiaru oder eine Form iatun ’Riese’ findet sich in der Eökinschrift siclierlich nicht. Gegen die Lesart fiaru
opponiert auch z. B. Lindroth in Studier i nord. fil. II, N:o 8, S. 13, gegen die Lesart iatun Pipping ebenda III,
N:o 8, S. 23» och säger i uppsatsen En fornnorsk o. östnord. ljudlag, som är under tryckning i Ark. f. nord.
fil. XXXIII och varav förf. haft vänligheten sända mig korr., s. 270: »Rökinskriftens fiakura, fiakurum hava uttalats
icke *fiagura, *jiagurum, utan fiogura, fiogurum med brytningsdiftongen io, liksom brytningsdiftongen io finnes
i fsv. fioghor, gen. plur. fioghora »4», fioghortan »14», isl. jiogur, fiogurra, fiogrtdn, fiogurtdm, anser s. 273
skialti möjligen hava uttalats skioldi med io lånat från nom. och ack. sing. men sannolikare skialdi med ia
från gen. sing. och från nom. ack. plur. efter a-dekl., eftersom dat. skialdi anträffas i isl. poesi, och att, om
iatun ’jätte’ är att läsa, kan det ha uttalats eotun eller eatun, iatun med yngre u-brytning eller med fsv.
övergång av yngre brytningsdiftongen eo till ea, ia, samt fattar siulunt ’Seland’ snarast såsom angivande uttalet
Siölund, jfr Siöland, det isl. namnet på denna ö. För möjligheten av sin uppfattning, att ia på Rökstenen
uttalas io, åberopar Kock, hurusom det yngre runalfabetet från fonetisk synpunkt är alldeles otillfredsställande,
i det samma runkombination ofta kan ha två, tre eller ännu flera uttal, och söker stödja den genom att påpeka,
att i fsv. litteraturspråket pret. till gøra oftast heter giorpe med brytningsdiftong, varemot kiar|]i, pl. kiar|]u
äro mycket vanliga i runinskrifter och därför alltid (eller nästan alltid) måste angiva uttalet giorpi, giorpu,
att pret. till fsv. falla i litteraturspråket normalt heter Jiol (fiøl) med brytningsdiftongen io, blott mycket
sällan fiæl, i fsv. runinskrifter däremot flera gånger fia|, som därför säkert oftare uttalats fiol än fal (fiæl),
att fsv. hiog, plur. hioggu är en vanlig form för pret. av fsv. verbet hugga, hogga och därför runinskrifternas
hiak, pl. hiaku, som’ofta förekommer jämte pret. hiok, iok, bör obetingat oftast (eller alltid) hava angivit
uttalet hiog {hioggu), samt ifrågasätter även, att runinskrifternas biarn, -biarn åtminstone stundom angiver uttalet
Biörn, -biörn, där icke io måhända i relativt oaccentuerad stavelse ljudlagsenligt övergått till ia.
Att fiaru och iatun giva sannolikare tydning, än vad i stället föreslagits, har jag vid min behandling av
dessa inskriftställen sökt visa, och enligt min åsikt stå ej heller språkhistoriska skäl i vägen för att antaga
dem. Rök-stenens ljudbeteckning ter sig dock ganska regelmässig, och då den visar en motsats mellan
u-bryt-ningen iu uti siulunt, vars sammanställning med det obrutna isl. Selund jag vid detta ställes behandling motiverat,
och ia i fiaru, fiakura, fiakurum, iatun, skialti, biari, så följer, att ia bör antagas vara uttalat ia och icke io.
Tidsskillnaden mellan fsv. litteraturen på 1300- och 1400-talen och fsv. runinskrifter på 1000-talet och särskilt
Rök-stenen på 800-talet är så betydlig, att vissa brytningsföreteelser väl kunna hava funnits i runinskrifter,
som försvunnit i litteraturspråket. Åtskilliga med runinskrifternas beteckning överensstämmande
brytningsföreteelser i fsv. och svenska dialekter anföras även av Kock (fsv. pret. fiæl, nygutn. och plur. hieku L.49, dalmål
iägg, fgutn. giera, pret. gierpi) och det finnes även andra språkföreteelser, som i fsv. äro sällsynta men ej äro
ovanliga i runskrifter, t. ex. kirjiu Forsa-ringen, kair|ji D. 8vo 24, ker|)u L. 41 in. fl., som tyda på uttal med æ
och förklaras av Kock, Umlaut u. Bredning s. 243. Fsv. fior i smsg fior-læsting, som enl. Kock, Uml. ti.
Brech. s. 281 och där anförd litteratur har u-orytning och icke u-omljud, och isl. fior ’liv’ anses vara samma
ord som got. fairlnuus värld, från vars ack. sing. och plur. det kanske utgått. I denna böjning skulle
u-brytning uppstå i nom. och ack. sing., ack. och dat. plur., vilken vokalisation sammansättningsleden fsv. fior- äger,
men a-brytning i gen. sing. och plur., som förallmänligats och föreligger i fiaru, jfr fsv. fiol ’bräde’ med
bi-formen fiæl, fiærper, biform fiordlier. Ristningen iatun för väntat *iutun eller *itun Hunn skulle lätt förklaras
som analogbildning efter den i detta ord mycket brukliga plur. *iatnaR, vars vokalisation är regelbunden enl.
Kock, Uml. u. Brech. s. 287, som säger brytningen io förlitterärt övergå till ia, när a följer i nästa stavelse.
Då emellertid d IV—V fiakura, fiakurum visa, att plur. ’jättar’ på Rök-stenen bör hava hetat *iatunaR och icke
*iatnan, tyckas dessa ord ådagalägga, att detta mellanstående -u-, som sedan bortfaller, icke hindrat det följande
ä-ljudet att gestalta brytningen till ia, som, då det sålunda förefinnes före bortfallet av det mellanstående -u-,
troligen aldrig varit iu, io.
Genom en dylik likdanande inverkan över u med levissimus ifrån a med levis eller semifortis, torde ock
ia, ice vara att förklara i de svårförstådda fall, som tillika med fiakura, fiakurum behandlas av A. Kock,
Svensk ljudhist. II, 406, t. ex. fsv. Jærunder, som kan vara analogibildning till gen. IarundaR av nom.
Iurundr. Uti dat. plur. fiakurum d V är ia analogibildning efter ack. plur. fiakura, jfr hurusom i nsv. fyra
ack. plur. blivit räkneordets förrn. Om förklaringen av räkneordet fyra se Bugge, Rök III, 72 och där anförd
litteratur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
