Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
ÖSTERGÖTLAN I)S RUNINSKRIFTER.
är en omskrivning för ’vargen’ är uppenbart,; måhända kunde en sådan ock vinnas genom att fatta kunaR som
g unnar, gen. sing. av gunnr f. strid, så att hes t it gunnan ’stridens häst’ betecknade vargen, liksom gunnar mar
’stridens mås’ Geisli 52 ’korpen’.
Förbindelsen uituoki ön uppdelades av Bugge, Rök I, 51, uit uoki 0(1 vitt vangi a ’vida på fältet’, vartill
han anför goda motstycken ur skaldedikter, Rök II, 27 upptager han med tvekan efter Rosenberg. Nordh.
Aandsliv I, 101 och Noreen, Ark. f. nord. fil. III, 25, not 1, delningen uituoki ön ’på slagfältet’ av véttvangr
’dråpställe’; den äldre tydningen ger lika god mening som den senare, och vilkendera är den riktiga, kan ej
avgöras. Pres. konj. si överensstämmer till tiden med ind. likia i den följande bisatsen, Bugge, Rök I, 53,
III, 06 förklarar dem båda som presens historikum. Alexander Bugge tänker sig enligt Rök III, 94 presens
härröra från att ett träsnideri framställt de skildrade händelserna, som sålunda kunde sägas tilldraga sig under
läsarnas ögon, genom vilket antagande ock en annan egendomlighet förklaras, so s. 250.
Pipping, SNF. II: 2, s. 1 ff., utgår från behovet att söka omskrivningens andra led omedelbart efter den
första, uppdelar därför histR sikunaR. som omskrivning för vargen, och fattar detta som hestrt Singunnaii. Detta
namn skall vara den nordiska motsvarigheten till flit. Sinhtgunt i Merseburgerbesvärjelsen, som de flesta anse
som skrivfel för Sinthgunt men Bugge, Stud. over de nord. Gude- og Ileltesagns Opr. I, 286, antagit
uppkommet av Sin-nuht-gunt och betyda ’den Kampmø, som vandrcr Nat efter Nat, som stadig færdes om Natten’,
d. e. Nattens eller Maanens Gudinde. Denna betydelse är alltså vunnen genom en osäker etymologi och är
dock icke, som Pipping antager, detsamma som kveldriöa ’trollpacka’; hestn Singunnaii borde väl betyda
’mångudinnans häst’, och för övrigt tyckes fht. Sinhtgunt böra motsvaras av nord. *Sintgund eller *Settgund.
Att en omskrivnings leder skiljas av mellanstående ord, är icke utan ex., jfr Ynglingatal (ed. F. Jonsson) 10
pds valteins til Vyrva kom spakfrgmudr, 20 es oklireins (dt ung a hrjöör Iggöis odd, 30 ok sä frqmulSr foldar
heinum Hqgna Itrørs. ^ Betänkligt är ock att med Pipping antaga ind. i den indirekta frågesatsen, då
inskriften annars har konj., ävensom att läsa naR dubbelt för att andra gången få 3 sing. pres. när ’når’, vartill
itu skall vara objekt. Till innehållet betyder denna sats i Pippings tydning detsamma som Bugges.
I det följande läser Pipping runföljden uituo två gånger ocli runan u, som redan använts i etu, sålunda
tre gånger, vilket missbruk av denna tydnings möjlighet saknar tillräckligt stöd av andra fall eller en slående
riktig tydning, och översätter uitu 0 uituoki ön *om honom (d. v. s. om berättelsens hjälte) vittna på fältet
tjugu konungar som ligga där», varvid uitu skall höra till fvn. vita i dess betydelse ’utpeka’. SNF. III: 8
läser åter Pipping uitu blott en gång och fattar det som pret. av vita, som ban tyder ’frammana’, ehuru
Fritzner blott känner betydelsen ’ilægge nogen Bøder eller Pcngcstraf, och Yigfüsson ’to fine, sconce, mulet’,
men tyder oki med dubbelläsning av o som a ængi ’på ängen’ och översätter: shan liar lockats till sin äng
(natt-vandrerskans hästs äng = slagfältet) av tjugu konungar, som ligga där». Den svårighet, som Pipping genom
denna vida värre vill undvika, dr antagandet, att uoki ön motsvarar isl. vangi d med efterställd preposition,
såsom stundom i poesi. Ristningen ön för väntat 0, som eljest icke brukas uti inskriften utom a VI ön ur|li
fiaru. förklarade Bugge, Rök I, 51, blott som ett annat skrivsätt för ä, varemot han dock själv yttrade
betänkligheter s. 212, men Rök II, 29 som avläggare av urnord. prep. ana Möjebro got. ann, som här hållit sig
i satsens slut, och fasthåller därvid Rök III, 65. Som ovan nämnts, står a VI samma form av prep. ä men
behöver där enligt min uppfattning icke härröra från urn. ana utan kan hava bibehållit det slutande -n i
ställningen framför vokal.
(I III 8—31, IV, V, VI 1—16 |iat sakum |iritaunta huariR tuaiR tikiR kunukaR satint
siulunt i fiakura uintura at fiakurum nabnum burniR fiakurum brujirum
’Silgoin det som det trettonde, vilka tjugu konungar sutto på Seland fyra vintrar med
fyra namn, födda åt fyra bröder.’
För satint väntar man satin, jfr uaRin a III, men till detta skrivsätt anföras motstycken av Bugge, Rök
I, 57, III, 67. siulunt i uppfattar Bugge, Rök I, II, 31, III, 69, som namnet på Seland med efterföljande
prep. ’i’ eller möjligen som siulunti lokal dat., men medgiver, att iu är svårt att förklara. Öns namn är oftast
fda. Sialand, fsv. Sialand, Siæland, i Jomsv. s. och Knytl. s. ofta pl. Sidlond, Sidlgnd, vilken skrivning
visar, att namnet antogs vara en sammansättning av fvn. sdr, sidr ’sjö’ och land ’land’, en uppfattning, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
