Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136. RÖK, KYRKOGÅRDEN, LYSINGS IlD. 241
ock förutsattes av skrivningen Seland hos Adam. Brem. i förra hälften av 1000-talet. En äldre namnform
Sèlund f. och n. finns hos isl. skalder, nämligen hos Valgard: valfalls Selund alla (Jönsson, Den norsk-isl.
Skjaldedigtn. B. I, s. 361, str. 7), diktat kort efter 1047, Tjodolf Arnorsson: Selnnds mær hverr vé bæri och
aldyggr Selundbyggva (ib. s. 336, str. 17, och s. 344, str. 23), diktat c. 1045 och 1065, hos Guttorm Sindre:
Selund nddi fia sidan (ib. s. 55, str. 3) kort efter 955 och hos Sigvat finnes Silund i helassonans med kilir
(ib. s. 233, str. 4), diktat c. 1038. Det är givet, att siulunt Ilök måste sammanhänga med denna äldre
benämning och icke med dess senare omtydning, och kan sålunda blott vara en u-brytning av isl. Selund, som
enligt A. Kock, Umlaut u. Bredning s. 286, just bör vara iu, jfr fsv. luvar, lurunder. I Sv. ljudhist. II, 374
antar även A. Kock siulunt innehålla u-brytning, varigenom ju ock den svårighet undanröjes, som besvärar
Bugge, Rök III, s. 71, men säger i En fornnorsk o. östnord. ljudlag s. 273 i Ark. f. nord. fil. XXXIII åter:
»Inskriftens siulunt ’Seland’ fattar jag snarast såsom angivande uttalet Siölund, jmf. Siöland, det isländska
namnet på denna ö.» A. Kock, Ark. f. nord. fil. XIV, 247 f., fattar satint såsom satin int ’sutto under’,
vilken prep. int ynd skall styra siulunti ’Seland’, och översätter: »hvilka tj«go konungar (d. v. s. sjökonungar,
vikinga-hövdingar) sutto under (lågo i närheten av) Seland i fyra vintrar . .Bugge, Rök III, 68, invänder,
att det är osannolikt, att de 20 konungarna i fyra år legat på skepp vid kusten av Seland, de måste hava
uppehållit sig i land på ön. Pipping, SNF. I, 14 ff., uppdelar: satints i ulunti ’förblevo i oenighet’, d. t. s.
’underhöllo fientligheter’, vilken tolkning, utom att den grundar sig på ouppvisade ord och former, synes
oförenlig med betydelsen av isl. setiask. Ack. plur. uintura hävdas av A. Kock, Ark. f. nord. fil. XIV,
s. 255 ff.; Bugge, Rök I, 63, II, 33, antog uintur.
<1 VI 17—33, VII, VIII ualkaR fim ra|iulfs suniR hrai|julfaR fim rukulfs suijiR hoislaR fim
haru|is suniR kunmuntaR fim birnaR suniR
’Valkar fem (fem med namnet Valke), Radulvs söner, Reidulvar fem, Rogulvs söner,
Haislar fem, Haruds söner, Gunmundar fem, Bärns söner.’
Uti birnaR är nedre kvisten av b Y borta, varför runan ock kan läsas J- a och namnet airnaR, såsom
Bugge uppfattade det Rök II, 70 och ännu Rök III, 82 anser för riktigt. Bråte, Rök III, 271, motiverar
Bcern som en biform till Biörn, Biærn. Första leden i Rogulv är troligen, som Bugge, Hök III, s. 78,
antager, folknamnet ryger, om ock icke säkert Rogalands invånare, jfr Bråte, Rök III, 271.
Runorna i d VIII—IX äro betydligt kortare än i,d I—VII, och sedan ristaren genom
en punkt i slutet av VIII avslutat denna avdelning, har han med IX börjat en ny. Att
de runor ftiR fra, som i full stoi-lek stå till höger om båda radernas ände, skola läsas i
slutet av IX, är klart redan av ftiR för aftiü, vars a bör hava stått i det förstörda slutet
av IX.
Av d IX är en stor del förstörd, men till många av de förstörda runorna kan man
sluta sig med rätt stor säkerhet av sammanhanget.
d IX nuk mini rm’« alu sakia in huaRi |h’ — |) — ftiR fra
5 10 15 20 25 27 28
’Må jag nu fullständigt säga minnena, och vilken (ätt han tillhörde?), har jag
efter-forskat.’
Mellan 27 i och 28 |l, varav staven och övre delen av bistaven finnes, torde c. 7 runor
hava stått. Efter 28 |) är stenens yta bortslagen. Den ursprungliga ytan är kvar under
iR i VIII SUniR och på detta stycke, 5 cm, synes icke toppen av någon runa.
Bugge. Rök III, 83, och Bråte s. 273 uppfatta nuk som adv. nü ’nu’ med enklitiskt pron. ’jag’. Följande
ord m»u" tolkar Bråte s. 273 som ’minne’, för vilken tolkning även Bugge s. 83 är benägen, som s. 245
jämför isl. dikten Greppa minni i frågor och svar om sagohistoriska förhållanden, vjlka alltså betecknas som
minni. miR alu tolkar Bugge, Rök II, 36, som ’fullständigt’, isl. med gllu.
Bugge, Rök II, 36, III, 84, avskiljer ainhuaR, som dock betyder ’någon’, icke ’var och en’, vars pred.
måste hava följt. Denna uppfattning biträdes av Lindroth, SNF. II: 8, s. 4 ff., vilken liksom Torp, Ark. f.
31—164035. Östergötlands runinskrifter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>