Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244
ÖSTERGÖTLAN I)S RUNINSKRIFTER.
lönnskrift upprepas; runristaren har sökt så mångsidigt som möjligt visa sin konst. G. Stephens, ATS. V, 163,
har föreslagit att läsa runan näst före den inhuggna och får då för r h f |) r h i S
okRiiokna. Den tydning som Stephens
ger därav är emellertid omöjlig, och någon rimlig kan icke vinnas, varför även denna nyckel torde vara oriktig.
Bland bekanta konstgrepp återstår väl då blott omställning av runor och förkortat skrivsätt, och den stora
bristen på vokaltecken i e II, 17—24 gör troligt, att båda utvägarna kommit till användning. Bråte, Hök
III, 275, har gjort försök att få mening genom att omställa rhf|irhis till hishr|]fr, vartill iatun ansluter sig;
12345678 67825431
det skulle kunna vara förkortat skrivsätt för h(ann) es h(a)rdf(ø)r(r) iatun »han är en svårbetvinglig jätte».
Enligt Hervararsaga voro jättar stamfäder till Arngrim bärsärk och hans berömda söner. Denna tydning måste
dock betecknas som högst osäker. H. Pipping, SNF. III: 8, s. 25 f., anser, att e II 17—24 rhf|irh skall
tydas efter motsvarande grundsats som e I, det gäller blott att gå den riktiga vägen till slut, vilket Pipping
sålunda utvecklar: »En systematisk förskjutning av runraden av den art, som är uppvisad för partiet e, kan ske
på 15 olika sätt, i det man vid utläsningeu av runorna går åt höger med ett antal steg, som kan variera
mellan 1 och 15, men naturligtvis bör vara lika för alla runorna. Fortsätter man proceduren utöver talet 15,
får man endast en upprepning av tidigare funna kombinationer. Ej heller fås några nya runförbindelser till
stånd, om man går åt vänster i stället för åt höger.» De 15 möjligheterna anför Pipping s. 26 dels enligt
Bugges runrad fu|lorkhniastbmlR, dels enligt runraden tbmlR: hnias : fu|iork och finner blott med den senare ett
ord umisum, som är begripligt, och som är välbekant från a V, vilken senare omständighet jag dock icke kan
tillägga någon betydelse. Ordet umisum har vunnits genom att förskjuta runraden tre steg tillbaka. Pipping
förklarar valet av denna förskjutning därmed, att ristaren genom valet av lönnskrift velat giva ett otvetydigt
vittnesbörd om den ordningsföljd mellan ätterna, som han för sin del begagnat, vilket mål ej nåtts vid en
förskjutning på ett eller två steg, emedan då alla eller de flesta signa kommit att ligga inom samma ätt som de
runor, vilka de företrädde; en förskjutning på tre steg var den minsta möjliga, genom vilken ordningsföljden
mellan ätterna blev fullständigt bestämd. Då inskriften dock annars utgör en provkarta på runkonster, av vilka
åtskilliga även äro kända från annat håll, synes sannolikare, att även denna lönnskrift icke är ett nytt påfund
av ristaren utan av gammalt tillhörde hans runologiska lärdom. Principen är nämligen en ömvändning av den
för Julius Cesars lönnskrift: »per quartam elementorum literam, cl pro a, e pro b etc.» och det synes möjligt,
att traditionen om denna grundsats kunnat bibehålla sig under antiken och vandra vidare till de germanska
folken. Även det förhållandet, att runradens indelning här är en annan än de som röjas genom / 12, h 5
och k 5, synes ådagalägga, att ristaren velat framvisa, vilka olika indelningar av runraden voro honom bekanta.
Jag anser alltså, att Pippings förslag att överföra e II 17—12 rhf[)rh till umisum träffat det rätta.
Den tydning, som Pipping giver med begagnande av denna läsning, synes mig dock icke kunna vara riktig.
Pipping håller det första uilin is |)at för ett pleonastiskt inskott för att i e 2 åstadkomma runantalet 24,
förbinder därför umisum med troki, fattar icke ramen i e 2 som runa och får därigenom läsningen: uaim si burin
(n)iRR troki [uilin is |iat+] umisum i satun [uilin is |rnt+], vilket han översätter: »vilken oförsvagad man, som
fått en son — Wilin heter han — i Sätun — Wilin heter han». Visserligen finnes ett Sättuna i Kaga sn, Ögl.,
ack. Setunir SD. I, 353 (1251), in scetunum II, 81 (1289), men den betydelse av umisum, vartill Pipping leder
sig genom etymologiska spekulationer, kan omöjligt erkännas, och vartdera uilin is |jat måste utgöra svar eller
bekräftelse på det föregående, varför umisum icke kan förbindas med troki.
Däremot ger det god mening, om man insätter det av Pipping funna umisum i den
äldre tydningen och efter det första uilin is |)at läser: umisum is iatun »för åtskilliga (enligt
somligas uppfattning) är han en jätte», vilket åter bekräftas genom uilin is |jat. Frågan
oin tillåtligheten av ett dylikt bruk av umisum har jag underställt prof. Firmur Jönsson,
som haft vänligheten svara mig följande: »Hvad nu en sætning som ymissum es iatunn
’han er en jætte överför snart den ene snart den anden’ angår, mener jeg at der intet
er invende imod den formelt set. Den støder ikke min sprogfølelse.»
Avdelningarna f och g äro ristade med den äldre runradens runor, somliga likväl av
annars okänd form. Följande tolkning av de äldre runorna har av mig framställts i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
