Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
ÖSTERGÖTLANDS KUNINSKH1FTER.
Pipping, SAF. II: 1, 22 f., har samma läsning som Bugge men vunnen på annan väg och uppdelar auiuis som
aui uis awi wis ’farfarsfadern, den vise’, vartill k fogas, som enligt Pipping skall läsas ul niru|)R isl. ol nirøör.
Övers, av i och k skulle alltså vara: »Farfarsfadern Biare den vise avlade honom (näml. Wilin) vid nittio års
ålder». Enl. Pipping, SNF. III: 8, 1, föreslår B. M. Olsen att tolka: > B iar i i Øyiu is (o: »er det», o: fader
til Wilin); öl nlrøpr.t
0. v. Friesen, Runorna i Sverige, Uppsala 1915, s. 14, upptager Pippings läsning och tydning av
k ulniruj]R men läser i: sibi uiauari enligt samma grundsats som Pipping för k, men med infogande av runorna
biari efter lönnrunorna i det kors, vari de stå, alltså I. 2: 5 s, II. 2: 3 i + bi, III. 3: 2 u, IV. 2: 3 i + a, V. 3: 2 u,
IV. 2: 4 a + ri. Denna läsning av i och k: sibi uiauari ul niru|lR återgiver han i isl. form med: Sibbi vévari ol
nirøÖr, d. v. s. »Sibbe i Vi födde (honom) nittioårig.» Iluru den påtagliga omotsvarigheten mellan uiauari och
isl. vévari skall förklaras, meddelas icke. Enligt muntlig upplysning vill prof. v. Friesen lämna oavgjort, om
ia skall fattas som digraf för é, æ, ordet alltså motsvara fvn. vévari, eller återgiva två ljud, då ordet tår form
av fvn. véavari. Det inses vidare icke, varför runorna skola tillfogas efter korsens lönnrunor; deras plats synes
fast mer fordra läsningen: bi + 1. 2: 5 S, II. 2: 3 i a + III. 3: 2 u, IV. 2: 3 i, V. 3: 2 u, VI. 2: 4 a + ri. Denna
ordning skulle kunna leda till en tydning av liknande innehåll, som den av mig föreslagna, nämligen ge: bisi al|inari
Bisi øy(j)væri ’Bisi öbon’, jfr. isl. eyverskr ’tilhørende Øboerne’ Fritzner2; namnet Bise förekommer t. ex.
Ög. 181 Ledberg, och ej sällan i fsv. Mon även denna tydning anser jag för oriktig, särskilt emedan jag icke
vågar antaga, att lönnrunorna uti i och k skola läsas från vänster till höger.
Föga tilltalande synes mig ock innehållet uti Pippings tydning, vartill Bj. M. Olsen och O. v. Friesen
anslutit sig. Möjligheten att en 90-åring avlat en son, söker Pipping, SNF. III: 8, s. 2., styrka med ett
stadgande i Grågås (Finsens uppl. II, s. 240: 3—5), som han översätter: »Man får icke taga arv efter sin fader,
om denne utan bröstarvinges samtycke gift sig vid åttio år eller högre ålder, och man är född i detta gifte.»
Pipping säger detta stadgande synbarligen icke bero därpå, att möjligheten av äkta börd skulle ansetts
utesluten, då mannen uppnått 80 år, ty i sådant fall hade arvsrätt väl icke beviljats ens med bröstarvinges
begivande». Även om denna slutsats skulle vara riktig, så är det emellertid icke sådana bragder, som i runinskrifter
bruka anföras till heder för i dem omnämnda, och jag anser därför även på grund av dess innehåll Pippings
tolkning av i och k osannolik.
Rökstenens inskrift skiljer sig visserligen ansenligt från övriga runinskrifter genom
sin längd, sitt svårbegripliga innehåll och sin ristares konstfärdighet men innehåller efter
min mening dock blott sådant, som även annars brukar förekomma i runinskrifter, om
ock i andra blott antydningsvis.
I a I—II angives, att Våren föranstaltat minnesskriften efter sin son Väinod. I stället
för att direkt om Vämod utsäga den bragd, som länder honom till berömmelse, nämligen
att på en gång hava kämpat med två fiender och fällt dem, riktar inskriftens avfattare,
fadern Våren eller ristaren Bjare, en uppmaning till läsaren att jämte sig genomgå tolv
bekanta fall av samma bragd och anför tvenne sagor, för honom säkert verklig historia,
som innehålla sådana, nämligen dels sagan om Teoderik, som i deri form, som den år
för oss känd, ingenting innehåller om en dylik bragd av sin hjälte, dels sagan om de
tjugu konungarna, som uppehöllo sig på Seland i fyra vintrar, vilken saga är oss alldeles
okänd. Genom att antaga en sådan förbindelse mellan a I—II och a III—VIII, b, c och
d I—VIII förklaras dels tillkomsten av dessa inskriftens avdelningar och deras sagolika
innehåll, dels de siffror, som anföras. Om Vämods framgångsrika strid med två
motståndare är det fössta fallet av sådan kamp, är det naturligt, att Teoderiks uti inskriften
betecknas som det andra; om tjugu konungar fallit, två och två mot en motståndare,
innehåller deras saga tio fall, då en hjälte fällt två fiender, och jämte Vämods och Teoderiks
bragd äro tolv fall av detta stordåd därmed genomgångna, och denna saga kan betecknas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
