- Project Runeberg -  Sveriges runinskrifter / Andra bandet. Östergötlands runinskrifter /
251

(1900)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

136. RÖK, KYRKOGÅRDEN, LYSINGS IlD.

251

som »det tolfte». Det kan ju synas överraskande, att i fråga om de 20 konungarne de,
som fallit två och två för en motståndare, äro nämnda, och icke de tappre, som utfört
dessa bragder. Inskriftens uppgift avser emellertid blott att hänvisa på sagan i fråga,
för vilket syfte vilkendera uppgiften som helst var nog. Att valet gjordes så som skett,
beror kanske på att stridens resultat tedde sig åtkomligare för ristaren än själva striden.
Enligt Rök III, 94 har Alexander Bugge sökt förklara presenstempus »ser», »ligga» i
d I, III genom att berättelsen anslöte sig till ett träsnideri, som avbildade de 20
konungarne liggande på slagfältet.

Med d IX inledes den avdelning, som handlar om den unge hjältens härstamning och
uppvisar, att det är frejdade förfäder, som han har att brås på. I e omtalas en stamfader
av jättebörd, i f, g, h och en del av e en stammoder, som frälst sin man genom att
offra sig, och därvid nämnes ock den ätt, som mannen och således ock Våren och Vämod
tillhört, nämligen Ingvaldingarne, vilkas stamgods måhända varit Ingvaldstorp i Röks sn.
Slutligen nämner sig ristaren uti i och k.

Härmed må t. ex. ög. 81 Högby jämföras, som efter uppgiften, av och efter vem
stenen rests, har en utförligare uppgift oin den avlidnes härstamning och bragdrika
brödra-krets, varefter ristaren nämner sig. Annu närmare både i tid och skaplynne står
Kärnbo-stenen, B. 740, L. 2026, Bugge Rök I, 101, vars inskrift ock redogjort för äldre släktled
(afarai|JU, lokmu|irku), och L. 1240 Sandsjö uppräknar en ättlängd av sju led.

Den plan av inskriften, som jag sålunda framlagt, synes mig hava de företräden
framför förut gjorda försök att fatta framställningens gång, att inskriftens delar bliva fast
sammanfogade och ställas i förhållande till den avlidne Vämod, åt vilken minnesvården
är ägnad, samt att inskriften blir likartad med andra runinskrifter, blott att vissa av dess
delar kommit att. bliva mera utförliga.

I llök I, 92 ansåg Bugge, att inskriften skildrade det slag, vari Vämod (Yåmod) fallit, framhöll hans
bragder i striden och uppräknade de fientliga konungarna som föllo, vilken skildring avbröts genom b—c, vari
den fallne Vämod framställdes på sin gångare för att rida till Valhall. I e, h meddelades underrättelse om
Vämods farfader, uti i, k oin ristaren, varemot /, g avsåge att som oläsliga för allmänheten giva minnesmärket
en ärevördig och fantastisk prägel. Efter insikten om att strofen i b— c handlade om Teoderik måste denna
uppfattning övergivas, och i llök II, 28 (1888) anser Bugge författarens tankegång vara följande: Vämods
bragder äro så märkliga, att de kunna sammanställas med de yppersta hjältegärningar av de namnkunnigaste
forntida hövdingar, om vilka författaren känner en mängd sagor, som han dock icke alla kan uppräkna, varför
ban med utlämnande av en del hoppar över från det andra till det tolfte. Denna förklaring förutsätter en
fast numrering av författarens sagoförråd, vilken icke kan antagas. En lycklig modifikation av Bugges
förklaring vidtog därför Schück, Svensk literaturhist., Stockholm 1890, I, s. 29, i det han förklarade inskriften
vara referat av de förnämsta punkterna i ett griftkväde över Vämod, vari någon folklig skald prisat ättens
stamfader, uppräknat de fabelaktiga bragder, folksägnerna visste att berätta om denne, och förmodligen slutat
med en jämförelse mellan honom och Vämod: om denne fått leva, hade han antagligen blivit en lika frejdad
hövding. Av denna dikt anfördes en strof, av andra anfördes innehållet, men stroferna 3—11 måste av bristande
utrymme alldeles överhoppas.

I Illustrerad Svensk Litteraturhist., Stockholm 1896, I, s. 14, förmodar Schück dikten hava varit ett
genealogiskt kväde, likt Ynglingatal och Ildleygjatal, som i följd uppräknat ättens berömda medlemmar och
diktats före Vämods död, och denna uppfattning vidhålles i andra omarbetade uppl. s. 72 f. Schücks hypotes
gör den fasta numreringen naturlig, då den avser strofer i dikten, av vilka åtskilliga blivit utelämnade, och
förklarar även, hurusom konungarnas namn d VI—VIII kunna betecknas sora det trettonde, i det de funnits i
strof 13, varemot strof 12 förtäljt deras öde. Då jag ändock avvisar denna tilltalande förklaring, sker det,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:22:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sri/2/0286.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free