Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
ÖSTERGÖTLANDS liUN INSKRIFTER.
emedan min egen synes mig giva en ännu fastare anknytning till den fallne Vämods personlighet, i det
den antager, att Väraod utfört en sådan bragd, som de antydda sagorna omtalat, och till detta antagande
tvingar i själva verket numreringen av Teoderiks bragd som det andra minnet, vadan Vämods måste vara
det första.
På sin ståndpunkt måste Schück förklara de olika avdelningarna av inskriften återgiva olika delar av det
genealogiska kvädet, alltså även a III—V icke som en uppgift, att inskriften skall omtala tolv fall av, att en
kämpe fällt två motståndare, utan som en berättelse, att en hjälte tolv gånger efter varandra besegrat två
motståndare. Att en kämpe fällt två motståndare, bör givet, böra anses soin en möjlighet men ett stort
mandomsprov, det senare åter som en fantastisk sagodiktning, vartill Schück icke heller finner motsvarighet i någon
känd germansk saga. Blott från Saxo anför han ett fall, där en kämpe besegrar motståndare i aritmetisk
progression 1—11.
I Rök III, 152 framställer Bugge inskriftens plan sålunda, att a, d omedelbart syfta på Vämod, i det
i a III—V och i d berättas om den avlidnes bragder. För att riktigt framhålla, hur väldig ban var, inskjutes
ett meddelande, att i honom en berömd fornkonung vore återfödd, och i b, g meddelas, att denne fornkonung
är Teoderik. Vämod är det ock, som i denna egenskap nedlagt de i d I-—VIII omnämnda 20 fornkonungarne,
men berättelsen om dessa torde härstamma från folkvandringstidens strider mellan langobarder och heruler, dock
förlagda till Danmark (Seland), och de 20 konungarne hava framställts tillhöra de norska stammarna ryger,
horder och heiner. Efter d följer en annan digression om den, som vars avkomling Vämod betecknas, nämligen
guden Tor, som namngives i h. Slutligen nämnes ristaren i t och k. Språnget från 2 i a V—VI till 12 i d I
förklarar Bugge i Rök III, 233 så, att ristaren till 2 (Onart a V—VI) adderat 9 (niu a VI), summa 11,
varpå 12 följde naturligt i d I, vilken förklaring måste vara oriktig, då de adderade storheterna äro alldeles
olikartade.
Rök-inskriftens ålder sätter Bugge, Rök III, 220, till förra hälften av 800-talet,
c. 830—840, och åberopar som det förnämsta stödet därför, att samma slag av runor
tinnes uti inskriften N1IN\I’† litiluism på en trästång i det skepp, som utgrävts vid
Ose-berg nära staden Tönsberg vid Kristianiafjorden i Norge, vilket arkeologer hänföra till
förra hälften av 800-talet, varemot runinskriften 1I+H ubik på en kittel i skeppet vid
Gok-stad från c. 900 visar en yngre typ, i det b har samma form som å Ög. 117 Slaka. Då
strofen om Teoderik i b—c säkerligen syftar på Teoderiks ryttarstaty i Aachen, måste ju
inskriften vara yngre än 801, då denna ditfördes av Karl den store, men osäkert är, om
kunskapen om statyn medfördes hein av de svenska sändebud, som 829 skickades till
kejsar Ludvig den fromme, och med dikten av Walahfrid Strabus 830 vågar icke Bugge
sätta strofens lydelse i förbindelse. De många ålderdomliga språkformerna (aft, fiaru,
karuR, haru|is, fiakura, fiakurum, tualf, sitiR, onart, nabnum, sunu) styrka Bugges
tidsbestämning.
De gåtfulla uppgifterna om de 20 konungarne på Seland har A. Olrik, Rök III, 259, behandlat. Att de
fem sönerna av samme fader hava samma namn, förklaras som missförstånd av ett forntida uttryckssätt, likt
det latinska Castores (= Castor och Pollux), Cereres (= Ceres och Proserpina). I likhet därmed har man
troligen fordom sagt Valkar fimm Rådulfs si/nir i betydelsen: »Valke och de andra Radulvs-sönerna, fem
tillsammans», vilket språkbruk varit vikingatiden främmande ocli så missförståtts, att sönerna av Radulv haft samma
namn. Den stora mängden skarvis uppträdande konungar och erövrare erinrar om vikingatidens förhållanden i
västern, vilket möjligen ock kunnat förekomma på Seland i tidig vikingatid, ehuru sådant ej är bekant. Den
tillfälliga blandningen av olikartade namn tillhör nämligen just vikingatidens namngivning, varemot allitteration
råder i namngivningen 300—600 e. Kr. Att de fyra fäderna äro bröder, kan vara framkallat av
systematiseringsdrift,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
