Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 1. Ett fall af mikrocefali jämte en kort framställning af mikrocefalien i allmänhet. Af GUSTAF RETZIUS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM MIKROCEFALI
25
lernas hjernbildning ej hade till sitt förfogande en enda verklig hjerna,
utan blott hjernskålsafgjutningar och osteologiskt material, på samma
gång han gaf sitt erkännande åt det skarpsinne, den flit, den
dialektiska talang och den grupperingskonst, som Vogt nu såsom vanligt
ådagalagt genom sitt arbete.
Med ledning af den mikrocefalhjerna Bischoff egde till
undersökning, sökte han punkt för punkt vederlägga Vogts påstående.
Väl medgifver han, att å denna hjerna talrika aplikheter funnos
såväl i hela beskaffenheten som isynnerhet i anordningen af vindlarna,
men den stämde det oaktadt icke öfverens med någon känd apas
hjerna. En sådan hjerna som denna mikrocefals kunde aldrig
tillhört ett normalt djurs. Detta bevisas genom den osymmetriska
bildningen af dess fåror och vindlar och genom den betydliga
förkrympningen af nackloben med dess vindlar, hvilken ej så kan förekomma
hos någon apa. Deremot finnes ingen svårighet att i denna hjerna se
en förkrympt menniskohjerna, som i en tidig period af sin utveckling,
sannolikt vid slutet af tredje fetala månaden, undergått något
hämmande inflytande. Hvilket nu detta inflytande må hafva varit, är
ej lätt att säga; från kraniet har det icke härrört. Men genom den
Vogtska läran om atavism vinner man icke heller någon verklig
förklaring. En af hennes svagaste sidor är den, att nästan alla
kända mikrocefaler till sin hjern- och hufvudskålsbildning varit
hvarandra så olika, att de alls icke kunna återföras på en enda gemensam
urtypsbildning; denna växling, som beträffar ej blott storleks- och
vigtförhållandena, utan äfven vindlarnas anordning och stora
hjer-nans inre byggnad, är så betydlig att den ingalunda låter hänföra
sig till individuela modifikationer. För öfrigt, hvarför har detta
ata-vistiska bakslag endast träffat hjernan och hufvudskålen, icke
kroppens öfriga organer? Ty i alla öfriga delar är mikrocefalen en
normal menniska.
Mikrocefalien är enligt Bischoff ej en atavism, ej en
»hämnings-bildning», utan ett »bildningshämmande», hvilket inträdt under någon
tid af hjernans utveckling; endast i denna rubbning stämma fallen
af mikrocefali med hvarandra öfverens. »Så visst som
mikrocefal-hjernan icke kan vara lik någon aphjerna och så visst som den ej
heller kan vara lik någon mensklig fosterhjerna på någon tidpunkt
af dess utveckling, så säkert är den också icke någon atavistisk
hjerna», säger Bischoff.
Bland dem, som uppträdt mot Carl Yogts lära om
mikrocefalien, är emellertid Aeby den, hvilken underkastat henne den mest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
