Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 1. Ett fall af mikrocefali jämte en kort framställning af mikrocefalien i allmänhet. Af GUSTAF RETZIUS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM MIKROCEFALI
27
morfologiska utvecklingslagen. Med andra ord, mikrocefalskallen är
icke någon normal, utan en patologisk bildning. Dermed
sammanhänger ock på det intimaste den ofantliga formföränderligheten,
talrikhoten af de osymmetriska missbildningarna, äfvensom de så
ofta förekommande spåren af ännu bestående eller redan aflupna
sjukdomsprocesser. Hvad mikrocefalskallens ansigtsdelar angår, så
erkänna alla forskare enhälligt, att de troget återge den normala
menniskoskallens.
Med afseende på mikrocefalernas hjerna åter, säger Aeby, efter
att hafva granskat dess särskilda delar, att det icke kan nekas, »att
i vissa hänseenden ett närmande till aptypen gör sig gällande.
Dotta beträffar icke allenast de allmänna måttförhållandena, utan äfven
det sätt, på hvilket vindlarna te sig. Men emot dessa enskilda
likheter ställa sig genast lika så många olikheter, ja en noggrannare
pröfning visar, att just i de vigtigaste punkterna de allra största
skilnader finnas mellan mikrocefal- och aphjernan. Hvar finnes väl
en apa, hvars insula Beilii ligger fri, hvars hjernbalk vid bakre
ändan förkortar och förminskar sig, hvars sulcus ocdpito-parietalis
icke griper öfver på hemisförens yttre yta? Det finnes ingen sådan,
och för aptypens samtliga medlemmar äro, för så vidt de öfver hufvud
här komma i betraktande, dessa företeelser fetala öfvergångsformer
lika väl som för menniskan. Om ett enkelt sammanställande af
mikrocefalhjernan och den nutida aphjernan kan derför en gång för
alla icke vidare vara tal». För att för den förra kunna rädda en
atavistisk betvdelse vore man nödsakad att återgå till en oss
full-komligt obekant urform, från hvilken differensoring i ap- och
men-niskohjerna skulle egt rum. En sådan torde dock näppeligen slutit
sig så nära till den menskliga formen, som i sjelfva verket är fallet
med de flesta mikrocefaler, men här föreligger äfven en alldeles
särskild svårighet. Hvarje verkligt atavistisk formserie fortskrider i
en bestämd riktning. Så är ej fallet med mikrocefalerna. Hos dem
herskar ett osäkert trefvande, som upptager än den ena, än den
andra formen, utan att en bostämd och klar sträfvan dervid framträder.
»En gomensam, men tämligen svag föreningslänk finnes för dem
allenast deruti, att de samtliga visa sig hafva uppkommit genom
rubbning i den normala tillväxten och genom en afvikelse från den
normala, regelrätta utvecklingsbanan.»
Hvad slutligen angår Aebys åsigter om mikrocefaliens uppkomst,
framhåller han liksom Vogt och andra, att orsaken ej kan sökas i
en sammanväxning af kraniets sömmar, eller i kraniet i det hela;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
