Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Om de svenska folkmålens frändskaper ock etnologiska betydelse af J. A. LUNDELL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DE SVENSKA FOLKMÅLEN.
11
svaga substantiv, samt den dubbla obestämda artikeln (n stor n kar
o. s. v.); alt saker, vid b vilka äfven jag lägger vikt. — Hans
upplysningar om sammanhanget mellan de olika socknarnes mål i
Jämtland ock Härjedalen falla utom mitt ämne.
Då jag nu själf skall gifva en öfversikt af de »svenska»
folkmålen på grundvalen af det för närvarande tillgängliga materialet,
för att sålunda från språklig synpunkt söka bestämma den inbördes
släktskapen mellan den svensktalande befolkningen i olika
landsändar, skall jag naturligtvis söka undvika de fel, som jag ofvan
klandrat hos andra. Jag skall icke företaga mig att dömma öfver
ett måls ställning på grundvalen af några enstaka notiser om det
samma, utan så vidt möjligt taga hänsyn till målet i dess helhet.
Det är mellertid icke ännu möjligt att begagna sig af hvarken
ordförrådet — af skäl som längre fram skola påpekas — eller af
ordbildning ock satsbyggnad. Det kan synas betänkligt, när man
af fem viktiga faktorer kan taga med i räkningen blott två:
ljudbildning ock ordböjning. Med dessa sidor af målens yttre lif
skall nämligen min undersökning nästan uteslutande befatta sig.
Vi kunna mellertid vara förvissade om att, så vidt som språket
lefver ett organiskt lif, hvars olika sidor stå i ett nödvändigt ock
nära sammanhang med hvarandra, de slutsatser, till hvilka vi med
stöd af ljud- ock formlära komma, åt minstone i det hela blott
skola vinna ytterligare stadfästelse, när det framdeles blir möjligt
att äfven lägga rotförråd, ordbildning ock satsbyggnad till grund
för jämförelser.
Skilda mål visa ej sällan en parallel utveckling. Vi komma
icke åt den inre grund, ur hvilken det enskilda målet skulle i sin
helhet förklaras, utan måste taga fasta på de olika sidor i dess
yttre lif, som bäst synas egnade att ådagalägga målets väsentliga
skaplynne. Men vi få icke fästa oss vid blott en sida. Yid min
undersökning låter jag därjämte förberedelsevis lpda mig af den
hypotesen, att målens geografiska läge står i ett vist sammanhang med
deras morfologiska ståndpunkt; ett sammanhang som ju i stort är
bekräftadt genom den funna släktskapen mellan de olika grenarne
af den indoeuropeiska språkstammen: latinet står emellan de
grekiska ock keltiska språken, de senare mellan latinet ock de germaniska,
de slaviska mellan de germaniska ock iraniska*). Uppträder altså en
språklag på långt skilda håll, i synnerhet om han visar sig i flere
skilda mål, utan att kunna spåras i mellanliggande, så misstänker jag,
att han på båda eller alla ställena är autoktont utvecklad ; ock först
om en fortsatt undersökning gifver vid handen en större öfverensstäm-
’) J. Schmidt, Die verwantschaftsverh<nisse der indogermanischen sprachen.
Weimar 1872.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
