Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Om de svenska folkmålens frändskaper ock etnologiska betydelse af J. A. LUNDELL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
Bd I. Nr 5. — J. A. LÜNDELL.
digt i slutet af ord ock före de dentala konsonanterna £, d, s, l ock
n, ock förlora ej sällan den så uppkomna A-vokalen, t. ex. fae far,
svået svårt, äeli ärlig, svat svart, jata bjärta, säke säker, åen åren,
ropa ropar 1). Sådan vokalisering af r är utom de sydsvenska målen
blott känd från Oland. Samma sydsvenska mål bafva dessutom ett
troligen för dem jämte Grottland ock Oland egendomligt »qje»-ljud,
det labio-»gutturala», till tyskt ob (i bacb) sig närmande j2): jo sjö,
juta skjuta, jïna skina; ett språkljud som populärt brukar
betecknas som en »gröfre» form af »sye»-ljudet. Yissa andra
egendomligheter i de sydsvenska målens ljudbildning träffas visserligen i
andra mål, men för det mesta på stort afstånd, så att man har rätt
att förbise denna omständighet ock äfven i sådana egendomligbeter
se bevis på en nära släktskap mellan de mål jag kallat sydsvenska.
Närmast norr om det språkområde, hvarom bär är fråga, i
götaländerna, Närike, YärmJand, Dalsland ock åt minstone en del af
Bohuslän bar »tje»-ljudet förlorat sitt t, så att blott hväsljudet
efter t kvarstår: y ära tjära, ^il kil, eller ^ära, ^il. Småland ock
Bleking, Skåne ock en del af Halland bafva däremot J^ära, 3).
Det gamla bilabiala w, eng. w, kvarstår ännu i Småland ock
Halland, i synnerhet för bv-, t. ex. «vass hvass, «vete bvete, äfven trind
vind, ktrinna kvinna, o. s. v., ock finnes åt minstone i Skåne ock
Bleking. Denna konsonant finnes mellertid äfven i södra
Yäster-götland ock i Bohuslän, men längre åt’norr först i Dalarne4).
Ofver-gången från g till w ock v i in- ock utljud, t. ex. matve mage, flötva
fluga, fu«vel fogel, tru?v tråg, lava laga, slav slag, som i Småland
ock Skåne, jämväl i Bleking ock Halland, är rätt vanlig, känner
man eljes blott från Bohuslän, Gottland ock estsvenskan 5).
Ofver-gången från nn (ud) till g (y) som i mog mun, biga binda, igan
innan, kviga kvinna, med samma ljud som i ringa, tung o. s. v.,
känner jag endast från Småland, Bleking, Skåne ock HaUand6).
Ljudförbindelserna mb, 1 d, nd, gg, lg, rg, gd äro inom området
främmande 7). Adjektiv på -n för -(i)g finnas ej 8). Afledningens j kvarstår
som i skriftspråket: sälja, skilja, sitta, tigga. I frågaw om vokalerna
slutligen intaga samma mål en ej mindre utmärkt särställning, dels
genom diftongeringen af å till au (ao, ee o. s. v.), t. ex. gau gå, rauka
råka, haolla hålla, hvilken diftongëring för öfrigt blott lär finnas
någon-städes i Uppland ock i ett par tingslag i Jämtland9); dels framför alt
genom ändeisen -an, -en o. s. v. I alla mål utom de sydsvenska har
-n gått förloradt, så att man i stället för -an, -en, -in fått -a, -e, -i,
säkerligen genom mellanstadierna -qn -> -q o. s. v. Blott i Sraå-
*) Alf. s. 72—74. a) Alf. s. 75 f. 3) Alf. s. 57, 63 jämförda med s. 51 f.
4) Alf. s. 79-80. •) Alf. s. 80 f. fl) Alf. s. 68, 71 f. 7) Alf. s. 22, 28, 69 f.
8) Alf. s. 33. #) Alf. s. 115 f., 125, 129 f., 132.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
