Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Om de svenska folkmålens frändskaper ock etnologiska betydelse af J. A. LUNDELL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
Bd I. Nr 5. — J. A. LUNDELL.
plasticitet, böjlighet hos målet: dricka-drnttji, bäok-bät1jiii, dess
förmåga af sådana förändringar efter sig företeende omständigheter,
utan att sammanhanget mellan de olika formerna för medvetandet
störes, det är en kvarlefva från språkets tidigare dagar, från dess
blomstrande ungdom; medan bäck-bäcken eller väj-väjen äro mera
enformiga, stela, saftlösa. Denna förmjukning i inljud
sammanhänger för öfrigt förmodligen med den omständigheten, att just
inom det område, hvarest hon är hemmastadd, i-målen äro hopade.
Naturligtvis är före i anledningen till aflrikation af k ock g mera
tvingande än framför någon annan vokal. Till i-målen hör
meller-tid äfven estsvenskan, som ännu har k ock g kvar öfver alt. Mina
exempel på i för e tager jag från Nyland : bundin -i bunden bundet
-it, talin talen, lysin lysen, bindis bindes, kalladist kallades, himil
himmel, säckin säcken, loki locket, ludin luden. Dylika i-former —
utanför supinum på -i, som är vidare utbredt — träffa vi nu på Gottiand, i
Estland, som redan är anmärkt, i Nyland, Åbo skärgård ock
Österbotten, de finska landskap hvilkas mål vi närmare känna, i
Norrbotten ock i Dalarne. Det är för ögonblicket något störande att
finna, att ändeisen i äfven i Södertörn är mycket vanlig; vi skola
senare återkomma därtill. Supinum på -i träffas utom de egentliga
i-mälen också icke blott i Jämtland, Härjedalen, Helsingland,
Västmanland ock Närike — ock så långt är alt godt ock väl — utan
äfven i Uppland ock Södermanland i allmänhetl). Mellertid häller
sig i i detta fall dock åt minstone i det hela inom norra ock mellersta
Sverige ock saknas ej blott i götamålen, utan äfven i Värmland ock
Dalsland. Man må hafva hvilken mening som hälst om detta i-s
förhållande till de sydligare målens e 2). Jag tillåter mig mellertid att
i sammanhang med frågan om i för e i än delser fästa
uppmärksamheten på, att det öfver hufvud just är samma norrländska mål (på båda
sidor om Östersjön) jämte gottländskan, som i rotstafvelsen hafva
kort i (i) ock y (^), under det sydligare mål få e ock ö (0): slippa,
drift, sitta, brist, vikt, ligga i de norrländska; sleppa, dreft, setta, brest,
vekt, legga i sydligare mål3). Ock på samma sätt har man lyfta,
bytta, hylla, stycke, rygg, bygga gent emot löfta, bötta, hölla, stöcke,
rögg, bögga4). De båda grupperna äro sålunda hvar på sitt sätt
konsekventare än skriftspråket: i norr i både i rot ock ändelse,
i söder åter e i båda, medan skriftspråket har i i rot, men e i ändelse.
’) Alf. s. 138 f.; Fd KH, s. 130 f., 154. 2) Så vidt som i ock u, i rot eller
ändelse, motsvara äldre samgermanskt eller urariskt a ock sålunda otvifvelaktigt
äro yngre än e ock 0, vore spörsmålet, huru vida de sydligare målens e för
fornsvenskt i är att betrakta som atavism, återgång till ett äldre
utvecklingsskede, eller man bör tänka sig att dessa mål i dylika fall aldrig hunnit fram
till i. ‘3) Alf. 88. 4) Alf. s. 90.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
