Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Om de svenska folkmålens frändskaper ock etnologiska betydelse af J. A. LUNDELL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DE SVENSKA FOLKMÅLEN.
33
bottniskan midt öfver. Norra delen af landskapet Västerbotten,
i synnerhet Råneå ock Kalix, har ett mal, som är i mycket
egendomligt utbildadt ock skildt frän grannarnes. Att vokalväxlingen före
nt, nd, nk, ng i t. ex. int ände, bleind blind, bent band, ounk unge
påminner om de östra målen, är redan anmärkt. Åt Österbotten
ock Estland visar sj för hj, t. ex. sjer här, sjölp hjälpa o. s. v.l). Å
andra sidan har målet jämte de tre gamla diftongerna nya sådana för
långt i, y, u ock o, t. ex. eis is, löis lysa, ilöu nu, soul sol, hvartill
motstycken eljes blott finnas på Grottland, samt delvis i finnländskan ock
i dalmälet2). Alldeles egendomliga för målet äro de talrika obrutna
formerna, sådana som stila stjäla, fil fjöl, tiro tjära o. s. v.3);
märkliga de talrika fallen af a för svenskt å4). Med de inre målen
öf-verensstämmer västerbottniskan icke blott genom sina diftonger,
som redan anmärkts, utan äfven däri, att dativen i detta mål liksom
i de inre målen ned till ock med Dalarne ännu är mer eller
mindre vanlig. I Norrbotten heter det t. ex. ga ett hestom gå efter
hästen, han gäv boka at kjelingen han gaf boken åt hustrun, hunn
lebb ørom hunden slokar med öronen5); ock formerna i Jämtland,
Härjedalen ock Dalarne förete öfver hufvud samma bildning6). För
alla de inre målen, äfven för Värmlands Älfdalsmål, men icke
västerbottniskan, egendomligt är att, liksom i Norge ock delvis på
Grottland, rn icke, åt minstone icke inom stammen, öfvergår till
su-pradentalt % utan regelbundet ersättes af n, t. ex. honn horn, spienna
spjärna7). Alla tre de inre landskapen sakna ofta v före r, t. ex. rå
vrå, rist vrist8), hvilken förlust af gammalt var ett skiljemärke
för norskan eller isländskan gent emot svenskt språk. Samma
landskap hafva också jämte några andra af Sveriges västra landskap
u för svenskt slutet o i t. ex. ku ko, tru tro, snu sno9). Ännu mera
norskt är Jämtlands ock Härjedalens me, de för vi, I inom pronomen,
samt i-omljud i presens af starka verb, t. ex. drego-dr&g-drag
draga-drager-drag, m e le-mal-ma l mala-maler-mal, hege-hag-heg
hugga-hugger-hugg, alldeles som i isländskans draga-dreg, mala-mel,
höggva–hogg o. s. v. Verb af formen bryta bröt hafva dock exempelvis
bjøde-bjød utan omljud, icke som i isländskan bjööa-byÖ10). Mest
af-vikande bland alla hithörande mål, jämte gottländskan ock
Kalix-målet mest afvikande från litteraturspråket, i alla fall i besittning
af de viktigaste af de norrländska målens utmärkande egenskaper
‘) Alf. s. 78. 2) Jfr Alf. s. 89, 90, 105, 121, samt 120 ff. 3) Alf. s. 87.
4) Alf. s. 110. #) Widmark, Vesterbottens landskapsmål. Stockh. 1863. S. 16.
8) Alf. s. 23 f. 7) Alf. 34—36; [Nn Dalbym. =] Noreen, Dalbymålets ljud- ock
böjningslära. (Sv. landsm. I. 3.) § 115. *) Alf. s. 24. 9) Alf. s. 106, 122. ,0) Jess.
HJ, s. 12 ff., 27, 33, 40, 45.
Antropologiska sektionens tidskrift. Bd /. Nr 5.
3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
