Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Om de svenska folkmålens frändskaper ock etnologiska betydelse af J. A. LUNDELL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DE SVENSKA FOLKMÅLEN. % 41
lekter. Författaren har själf sammanstält de viktigare punkter,-i
hvilka efter hans mening norska skiljer sig frän svenska (ock
danska) \). Norskan, närmast »landssproget», d. v. s. den af Aasen
uppgjorda normalformen för norska, har sålunda i motsats till
Nordens båda andra språk följande kännetecken : 1) j kvarstår i
aflednings-ändelsen -ja-, t. ex. krevja kräfva, flytja flytta, søkja söka, segja säga,
leggja lägga; 2) o mot u i åtskilliga fall, t. ex. odd udd, broten
bruten, mold mull; 3) femin. substantiv hafva oftast u-omljud af a, t. ex.
osp asp, tonn tand, dogg dagg; 4) tre diftonger ei, au, øy
motsvarande e ock ö, t. ex. heil hel, laus lös, høyra höra; 5) effcerhängda
artikeln är olika i mask. ock fem., t. ex. domen dommen, skåli
skålen ; 6) genitiven likaså, t. ex. doms doms, enda ändes, skogar skogs,
skålar skåls, viso visas, doma domars ; 7) starka verb hafva omljud i
presens, t. ex. fer far, søv sofver, skyt skjuter; 8) passivum bildas
genom omskrifning med vera ock verda, ock formen på -st (-s)
brukas blott som reflexiv ock i vissa fall; 9) relativa adverb (hvoraf
o. s. v.) förekomma icke. Härvid är nu mellertid först att
märka, att jämförelsen gäller »landssproget», som hufvudsakligen
stöder sig på Västlandets mål, ock det svenska litteraturspråket, som
skall vara Mälarlandskapens äldre språkform. Taga vi, som sig bör,
de svenska dialekterna i stället för skriftspråket2), ock fästa vi
* oss mindre vid »landssproget» än vid de värkliga målen, så skola vi
finna, att : 1) j i afledningen -ja-, ofta äfven i skriftspråket behållet
(välja, följa, skilja o. s. v. — med kort rotstafvelse) ock konsekvent
för-loradt blott i gottländskan, inom de norrländska målen kvarstår i
ungefär samma omfång som i norskan, jämväl efter k ock g:{),
ehuru det genom affrikation ofta numera icke synes som sådant;
2) att på förhållandet mellan kort 0 ock u ej mycket är att bygga,
att for öfrigt o för svenska skriftspråkets u är mycket vanligt i
den östra gruppen af norrländska mål4), att de af Aasen
åberopade hol hål, kol kol till ock med äro svenska skriftspråkets
former; 3) att å ena sidan u-omljud af a i fem. icke är alldeles okändt
i svenskan, nämligen af -ja-: jord, flöl, björk o. s. v.; å andra sidan
— ock det betyder mera — dessa ord i norska mål blott »för det
mesta» hafva o, men »några af dem allmännast hafva fått a», t. ex.
sak sak, sag såg, grav graf, i det hela på somliga ställen a, på l
l) Aas. Gr. § 379 (ock 110). 2) Svenska skriftspråket har nämligen i det
hela ingalunda samma ställning till de svenska dialekterna som »landssproget»
till de norska. Trots sina arkaismer står »landssproget» till sin bildning i mycket
på en yngre ståndpunkt än den litterära svenskan ock har en helt olika
tillkomst. »Landssproget» ock högsvenskan äro icke storheter af samma slag, kunna
således icke jämföras. 3) Jfr Alf. s. 52—5(5, 60 f., 87. 4) Jfr Alf. s. 101,105,119
f-i Kydqv. IV, s. 60- 63.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
