Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Om de svenska folkmålens frändskaper ock etnologiska betydelse af J. A. LUNDELL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bd I. Nr 5. — J. A. LUNDELL.
42 ,
andra o, det förra i synnerhet i de östligaste bygderna af
Aggers-hus ock Trondhjems stift1); 4) att ei, au ock øy äfven i en stor
mängd svenska mal frän ock med (xottland ock Estland kring Bottniska
viken alt till ock med Jämtland ock vissa delar af Härjedalen ock
Dalarne, den första jämväl i ett bredt bälte öfver södra Sverige,
föreställas af diftonger, växlande i svenska mal som i norska; att
a andra sidan äfven »i några bygdemål» inom Norge ei, au ock
øy motsvaras af e ock ø*); vidare 5) att den efterhängda artikeln
också i hela Sverige utom Skåne är olika i mask. ock fem., t. ex.
domeu )( skåla, -e, -i eller skålan; 6) att genitiv af obest.
formenden enda Aasen upptager i sina paradigm — i norska mål som i
svenska brukas »tämligen sparsamt» ock egentligen blott i
sammansättningar ock i några talesätt förekommer 3), de förra jämförliga
med svenskans ättartal, giftermål, slåtteröl, gatufred, vägamot o. d., de
senare med vårt till salu, till handa o. s. v.; 7) att verb af formen
njota naut »i landet få många förändringar, i det både jo ock ju
delvis gå öfver till jø, t. ex. bijøte», såsom på svenska sidan i
Härjedalen, »på många ställen till y: bryte», som i svenskt skriftspråk4),
samt öfver hufvud omljudet saknas kring Kristianiafjärden 5) ;
hvar-emot det finnes inom svenska riksgränsen i Jämtland ock Härjedalen;
8) att passivformen på -s i värklig passivbetydelse äfven inom
svenska folkmål är mindre vanlig, kanske minst i de norrländska
målen; slutligen 9) att relativa adverb icke blott äro främmande
för de svenska folkmålen, utan för det vanliga samtalsspråket öfver
hufvud, så ofta icke detta mer eller mindre närmar sig det vårdade
föredragets form, att man således regelbundet säger stenen som jag
satt på, karlen som vi talte om o. s. v. Med alt detta är således ej
mycket vunnet för en riktig uppfattning p,f förhållandet mellan
Sveriges ock Norges dialekter. Med ledning af de upplysningar,
som Aasen i grammåtiken på olika ställen gifver, måste vi på egen
hand försöka att bilda oss ett omdomme om de norska målen.
Jag skall först samla de kännetecken, hvilka synas mig
utmärkande för norska mål öfver hufvud. Till en början är i
allmänhet att märka, att de norska målen öfver hufvud ställa sig
bredvid svenskan gent emot danskan, hvadan förhållandet är
om-vändt mot förr i tiden, då svenska ock danska som litteraturspråk
stodo till sammans gent emot norskan. De norska målen hafva
sålunda ju, jo )( y; p, t ock k efter vokal; j i behåll i afledning; samma
betoning som i svenskan ; tre kön ; samt de gamla deklinationerna i
det hela orubbade. Fästa vi oss vid de ljud ock former, som vi
inom Sverige låtit bestämma hufvudafdelningarne, så finna vi utom
0 Aas. Gr. § 102 med anm. 2) Aas. Gr. § 14 anm. ock 24 anm 3) Aas.
Gr. § 180. 4) Aas. Gr. § 213 anm. 5) Aas. Gr. § 217 anm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
