Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Om de svenska folkmålens frändskaper ock etnologiska betydelse af J. A. LUNDELL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DB SVENSKA POLKMÅLEN.
45
• • •
dalar (lmfvudsakligen Guldalen ock Osterdalen) har man fått resp.
e, o ock øl). Dessa diftonger äro mellertid, som vi veta, för svenskan
als icke okända, tvärtom i synnerhet i våra norrländska mål jämte
gott-ländska mycket vanliga, om de också ej här utbreda sig lika jämt
öfver hela språkområdet, som i Norge. I fråga om u-ljuden har
Norge också samma egenhet som en del af våra norrländska mål:
öppet u närmar sig slutet o, är altså mer eller mindre jämförligt
med europeiskt u (w, fr. ou); slutet u är icke fult så slutet som de
medelsvenska målens m2). Förmjukningen af k ock g i inljud
sammanhänger kanske med trängre öppning för den följande vokalen
(i-mål). Aasen tecknar visserligen e, men anmärker, att detta e
kommer nära öppet i, i några mål t. o. m. är slutet i, alt detta icke
blott som slutljud, utan äfven i ändelserna -er, -el, -en, -et, -est3), ö för
y förekommer visserligen, men är i det hela vida mindre utbredt än i
svenskt skriftspråk ock i medelsvenska mål, som man finner af t.
ex. de vanliga fyrr förr, spyrja spörja, syrgja sörja, ymse ömse, myrk
mörk, yver öfver, fyl föl; ehuru mørk o. d. äfven förekommer4).
Former som bu bo, tru tro o. s. v. känna vi från våra västra landskap5);
o för u känna vi från Sverige före ng ock nk, från Norge äfven före
nt ock nd6). a i ändelser öfvergår till e, e primärt eller sekundärt
bortfaller, liksom i Sverige, i synnerhet i de fall då ingen följande
konsonant, kvarstående eller först sent fallen, skyddar det. 1
betoningen öfverensstämma sådana ord som alder ålder, oksel oxel,
høyrsel hörsel, fager fager, botten botten; foter fötter, bøker böcker,
stenger stänger; staden staden, huset huset med svenskan i sin
olikhet mot pres. hender händer, sup. skotet skjutit7). Norskan har
altså liksom svenskan, men i motsats till danskan ock äfven i
motsats till några af våra norrländska mål kombinationen fortis +
médius lika väl som fortis + lenis. Verbalböjningen äger våra fyra
konjugationer, d. v. s. starka, svaga I-, svaga A-, samt vokaliska: a)
finna pres. finn prêt, fann pl. funno sup. funne finna, bresta brest brast
brosto broste brista, lesa les las låso lese läsa, fara fer for foro fare fara,
bita bit beit bito bite bita, njota nyt naut nuto note njuta, gråta græt
gret greto gråte gråta; b) telja tel talde talt tälja, dylja dyl dulde dult
dölja, lysa lyser lyste lyst lysa, døma dømer dømde dømt dömma; c)
tru trur trudde trutt eller somligstädes trudd o. s. v. tro; d) kasta
kastar kasta kasta — alt detta skematiskt naturligtvis. Starka verb
hafva på gammalt vis i-omljud i pres. sing. öfver alt utom kring
Oslofjorden (Smålenenes amt). Imperfektets konjunktiv, som af gam-
’) Aas. Gr. § 25—27, 110, 120, 124, 125. a) Aas. Gr. § 19, 20. 3) Aas. Gr.
§ 14 anm., 82 anm.; jfr ofvan s. 17 f. 4) Aas. Gr. § 21. *) Aas. Gr. § 110.
®) Aas. Gr. § 19 anm., 48 anm.; Alf. s. 122. 7) Aas. Gr. § 64 68.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
