Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Om de svenska folkmålens frändskaper ock etnologiska betydelse af J. A. LUNDELL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
Bd I. Nr 5. — J. A. LUNDELL.
ska grannmålen (frisiska, lågsaxiska) är mindre tänkbart, så åt
minstone däraf, att hertigdömmet ej stått i lika mycken beröring,
som landet norr om Kongeån, med de öfriga delarne af danska
språkområdet1). Yendelboskan, norr om Limfjorden, företer
jämförelsepunkter med norska (ock nordsvenska) mål; liksom Norges sydkust,
fastän Skageracks breda vatten skiljer den samma från Danmark, fått
ti samt b, d, g för p, t, k. Med den kännedom vi nu äga om
dialekterna, vinner emellertid Rasks åsikt om ett olika ursprung för
nord-ock sydjutar, de förre från Sveriges götaländer, de senare från
danska öarne2), icke af folkmålen något understöd. Det är tvärtom
alldeles tydligt, att de danska målen från Skagens udde ända till
Eidern höra på det närmaste till samman ock hänvisa på ett nära
liggande gemensamt ursprung i motsats till andra.
Med alt detta är ännu intet svar gifvet på den fråga, somfört
oss till Jutland, frågan om förhållandet mellan de jutska målen
som ett helt ock de svenska, särskildt de sydsvenska målen.
Påminna vi oss de viktigare kännetecken, som för dessa senare mål
angifvits som utmärkande, lägga vi framför oss de sydsvenska
målens skema; så skola vi finna, att västdanskan, altså utan tvifvel
danskan i det hela, väl innehåller åtskilligt utom detta skema, men
mycket litet, som strider mot det samma. Vi kunna välja mellan
att uppställa Danmarks mål (utom bornholmskan) som en särskild
hufvudafdelning eller att göra definitionen för de
sydsvenska målen en smula vidare genom att ur skemat borttaga
bestämningarne k1-»/?, J = j, saknad af J, -ja- med j, médius
jämte lenis, best. plur. mask. ock fem. -arna, -erna (som i
jut-skan motsvaras af -en). Jag föredrager denna senare åtgärd så
mycket hällre, som dessa bestämningar icke höra till de för den
sydsvenska gruppen egentligen konstitutiva; ock jag låter dessa
nyss anförda kännetecken jämte ändeisen -a utmärka den svenska
underafdelningen af sy dskandinaviska mål, från hvilken den danska
skiljer sig hufvudsakligen genom ändeisen -e för äldre -a (-1, -n),
förlust af j i afledningsändelsen -ja-, k1 ock g1 kvarstående (som k 1.
ÿ, g 1. g, på sin höjd med efterslag af i-j), samt »stötton» ock den
partiella förlusten af könsskillnaden. Jag finner frånvaron af
su-pradentaler, användningen af w, öfvergångarne g -> w ock nu. -> y-p
rikedomen på delvis nya tveljud, framför alt kvarståendet af -t, -d
ock -n i konjugation ock deklination — alla dessa i talet ideligen
återkommande drag — så väsentligt bestämma dessa
sydskandina-viska måls lynne, att de gent emot öfriga grupper måste fattas som
’) Sönderjylland öfverlemnades, som bekant, redan 1386 som län till grefve
Gerhard af Holstein, ock därmed intager det alt framgent en särställning i
danska staten. J) Rask, Saml. afh. I, s. 99 f. ock 340 f. Lby Sj. s. 22—24.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
