Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Om de svenska folkmålens frändskaper ock etnologiska betydelse af J. A. LUNDELL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
Bd I. Nr 5. — J. A. LUNDELL.
lar *). En närmare granskning skulle utan tvifvel redan för medeltiden
ådagalägga ett trängre sammanhang mellan målen norr ock söder
om Dovre i motsats till de västanfjälska; men en sådan
undersökning kräfver en grundlig kännedom om norska handskrifter ock
diplom ock bör hälst af en norrman företagas. Å andra sidan
finnes intet, som visar, att icke vid samma tid hr, hl, hn ock de tre
tve-ljuden funnits äfven i Sverige-Danmark. På hr- förete de yngre
runorna flere exempel* 2), hl- finnes åt minstone i de äldre runornas språk 1
(hlevagastiR på guldhornet), alla tre i det språk, från hvilket finska !
ock lapska upptagit sina skandinaviska lånord; au, ai eller andra
diftongiska uttryck för isl. au, ei, ey finnas tidt ock ofta, ei icke
sällsynt äfven på pergament ock papper3). Ju längre man
kommer bakåt i tiden, ju mindre finnes skillnaden vara, ock ännu
så långt fram som vid kristendomens införande kan skillnaden
mellan norska ock svensk-danska nästan hafva inskränkt sig till
i-om-ljudet i presens indikativus singularis. Från ock med 13:e
århundradet, från hvilket vår äldsta lagtext förskrifver sig,
tillkommer som skiljemärke, att svenska (ock på samma sätt danska) i
regeln förlorat tveljuden. Detta skiljemärke gäller mellertid icke
målen i det svenska Norrland eller i Finnland, Estland ock på
Grottland, efter som dessa mål i det hela ännu hafva de gamla
tveljuden kvar4). Förenklingen tillkommer således endast de
medel-ock sydsvenska jämte de danska, hvilka alla på detta sätt komma
i förväg ock utveckla sig fortare, ju närmare de äro söderns rikare
lif; medan ett trängre sammanhang fortfar att råda mellan de
ef-terblifna från ock med de aflägsna öarne i Nordsjön till ock med
Grottland ock Estland, äfven om det kan påvisas, att inom detta
område utom Island jämväl Norges Västland ock Grottland gått egna
vägar. Så till vida enar sig altså tämligen i fråga om denna punkt af
indelningen gammalt ock nytt. Att åter i fråga om de sidor af
språk-lifvet, som för min indelning varit de viktigaste, ehuru långt ifrån
ensamt bestämmande, nämligen kvantiteten ock behandlingen af -k‘-,
-g‘-, uppvisa de äldre förhållanden, som för den nyare divergerande
utvecklingen ligga till grund, är, för så vidt det låter sig göra,
möjligt blott i förening med omfattande specialundersökningar
öf-ver kvantitetens ock affrikationsprocessens historia inom de
nordiska språken. Här kan tilläggas, att Bugge är böjd se norska
språkegenheter på Forsaringen, som han anser förskrifva sig från
12:e århundradet, ock jämväl funnit åtskilliga uttryck i helsinge-
’) Sars, Udsigt over den norske historie. Krist. 1873. I, s. 149—196.
2) Rydqv. IV, s. 269 f. 3) Rydqv. IV, s. 132—148. 4) Att forngutniskan har dem,
behöfver då icke särskild t anmärkas ; snarare, att detta gamla mål, liksom åtmin-
stone några norska, förlorat v före r.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
