Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Om de svenska folkmålens frändskaper ock etnologiska betydelse af J. A. LUNDELL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DE SVENSKA FOLKMÅLEN.
63
lagen (13:e årh.), som påminna om norska lagar1), liksom förut
Jessen2) påpekat förhållandet med vr-r ock annat. K. Rygh skall
dessutom hafva funnit, att ortnamnen i det svenska Norrland i flere
afseenden visa öfverensstämmelse med ortnamnen i Norge, särdeles
med Trondhjemska, men afvika från det sydligare Sveriges3). De
slutsatser om sammanhanget mellan norra Sveriges ock Norges mål,
till hvilka jag från början kommit uteslutande med ledning af dessa
måls nuvarande skaplynne, vinna sålunda från flere sidor stöd i
äldre förhållanden. »Yästnordiska» är ett uttryck, som synbarligen
mindre af språkliga än litterärt-estetiska skäl enbart fäster sig vid
den språkform, som uppbär den fornnordiska litteraturens blomma.
Så till vida är uttrycket helt naturligt ock alldeles riktigt, då
gruppens norra ock östra afdelningar äro utan litteratur — så vidt man
ej ville räkna forngutniskan. Ar det åter tal om dialekter, synes
det oriktigt att under »östnordiska» inbegripa vare sig norrländsk,
finnländsk eller estländsk svenska, eller gottländsk.
Huru förhåller det sig nu med det andra ledet i den gamla
indelningen, östnordiska, ock de svenska dialekterna?
Det måste vid första påseende förefalla högst märkligt, att det
bland svenska mål är de sydsvenska, särdeles småländskan, som i
ordböjningen visa den mesta öfverensstämmelse med
litteraturspråket ock därmed jämväl de forntrognaste formerna: kalla kallar kalla
kallade kallat, gömma gömmer göm gömde gömt, springa springer spring
sprang sprunget, arm armen armar armarna, gubbe gubben gubbar
gubbarna, vän vännen vänner vännerna, tös tösen töser töserna, hand handen
händer händerna, tunga tungan tunger tungema, bo boet bo boen,
dike diket dike dikena. Vårt litteraturspråk skulle följaktligen
snarast vara småländska? Den vanliga åsikten är ju eljes, att det
skulle vara en Södermanlandsdialekt4), ock det passade också
bättre med dessa landskaps historiska ställning. Det franska
litteraturspråket är nordfranska, närmare bestämdt Isle de France’s
dialekt, emedan Isle de France var den kärna, kring hvilken
franska riket bildades med Paris som medelpunkt; engelskan leder af
liknande anledning sitt ursprung från sydostangliskan (merciskan),
som från ock med Chaucer blef det herskande språket5;. Men
Småland är ingen gammal kulturbygd, som gått i spetsen för
bildningen, har, så vidt af historien är kändt, icke intagit någon
betydande ställning bland de andra landsdelarne; har i följd af sitt
läge ock hela natur aldrig kunnat göra det. Man nödgas sålunda
till det antagande, att Mälarprovinsernas språk, södermanländskan
’) Bugge, Runeindskriften paa ringen i Forsa kirke i nordre Hels. Christ.
1877. S. 49—51. 2) Jess. HJ, s. 56. 3) Bugge a. st. 4) Rydqv. IV, s. 157 f.
5) J. Storm, Det norske maalstræv i Nord. tidskr. 1878, s. 527 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
