Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5. Om de svenska folkmålens frändskaper ock etnologiska betydelse af J. A. LUNDELL
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DE SVENSKA FOLKMÅLEN. 65
kanske äfven genom kyrkan. Rydqvist hänvisar på förhållandet,
med sanskrit, latin ock italienska, som varit språk för skrift ock
bildning utan att i sin konstnärliga form vara folkspråk. Från
närmare håll kan man påminna om schwabiskans öfvervälde inom det
medelhögtyska språkområdet som hof- ock litteraturspråk. I det hela
förete våra äldre lagar onekligen en språkform/ inom hvilken de
förekommande olikheterna alldeles icke äro till sin omfattning
jämförliga med växlingen inom de nuvarande allmogemålen. Men det
betänkliga är, att Skånelagen i alt väsentligt är enig med de
svenska lagarne, ock än mer: de allmänna karaktärer, som tillkomma
forns venska i motsats till fomnorska (isländska), återfinnas med
några i ordförråd ock tal föga framträdande undantag äfven i de
själländska ock jutska laguppteckningarne1). Danmark kan dock ej
hafva fått sitt språk från Sverige, ock motsatsen synes ej mera
sannolik, äfven om det bör medgifvas, att Danmark förr kunnat
hafva ett riksspråk än Sverige, då det förra långt tidigare
samlades till ett rike än det senare. Men man kan ej räkna med blotta
möjligheter. A andra sidan anses enstämmigt olikheterna i de danska
lagarnes språk, såsom redan är anfördt, af de mest kompetente
domare som uttryck för samtida olikheter mellan de olika
landsde-lames talspråk, ock de nuvarande målen kunna ur dessa äldre
former förklaras. Bevisningen synes i detta afseende vara
fullständig. Lyngby ock synbarligen äfven Wimmer vilja låta samma
åskådningssätt gälla jämväl för fornsvenskan* i 2). Lagarne skulle
således hvar för sig vara skrifna på de landskaps mål, för hvilkas
in-byggare de voro bestämda, ock den nuvarande stora söndringen i
talrika munarter skulle vara nyare än dessa lagar ock kunna ur
lagarnes mål språkhistoriskt härledas. Medgifvas måste, att
likheten mellan de forna landskapsmålen från ock med Helsingland
ock Västmanland till ock med Småland (ock Skåne) dä varit större,
än man i betraktande af landets vidsträkta yta kunde vänta; dock
ej just större än exempelvis mellan de fornhögtyska eller de
forn-franska (provencalska naturligtvis då ej medräknade) dialekterna.
Huru denna enhet skall kunna förlikas med den synbara
splittringen i de yngre runorna ock framför alt i våra nutida
allmogemål, blir en särskild fråga. I alla händelser har ingen velat påstå,
att lagspråket är ett fullkomligt homogent språk, som med den tidens
begrepp om språkenhet tydligen vore otänkbart; ingen häller att
lagarne utan vidare återgifva det särskilda landskapets tal- eller
folkspråk på en tid, då ett fonetiskt skrifsätt visserligen föll sig natur-
‘) Wm. No. s. 7-10, 121—126. Lby Uds. s. 7. 2) Wm. No. s. 2,122 f. Lyngby
i Antiqv. tidskr. 1858—60, s. 235—244 samt Tidskr. f. philol. V, s. 95.
Antropologiska sektionens tidskrift. Bd L Nr 5.
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
