Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 1. Om Färöarna. Af THEODOR NORDSTRÖM
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
Bd. I. Nr 1. THEODOR NORDSTROM
blifvit södersmulade och nedfallit; öfverallt hvimla befjädrado väsen,
i luften surrar lunnefoglen omkring i sådan mängd att, när de blifva
störda i sin ro, man alls icke kan se den blå himmelen; på afsatserna
sitta måsar, alkor och lomvier i rader, med de hvita brösten vända
mot sjön; måsar flyga i skaror längs med fjällväggen och skrika så
genomträngande, att man nästan ej kan höra sina egna ord. Alkornas
och lomviernas knarrige »orrr», lunnefoglarnes sömniga »a ahaah»,
hvilket ljuder som när en menniska jäspar riktigt af hjertans lust,
göra stojet och larmet fullständigt. På hafvet simma alkor och
lunne-foglar så tätt omkring båten, att man kan slå dem med årorna, de
betrakta oss med dumma och undrande blickar samt dyka hastigt
ned för att åter uppkomma ett långt stycke väg bort; måsarne dyka
■oupphörligt efter sei och sill, men ofta öfverfallas de af tjufmåsar,
när de vilja bära bytet upp till sina ungar . . . Det är ett
förfärligt larm och skenbart en fullkomlig oreda i berget, men vid nogare
efterseende skall man finna att, långt ifrån att vara förvirring och
oordning, tvärtom allt, till och med foglarnos minsta rörelsor äro
lag-och rogelbundna. Hvarje fogolart har sin bestämda plats, och hvarje
par sitt stycke sten att bygga på; de bygga icke bon som markens
och skogens foglar, utan lägga äggen på bara klippan. Den lilla
tre-tåade måsen (kryckan) bygger sig dock, såsom alla måsar, ett enkelt
rede af gräs och tång och lunnefogeln skrapar med sina hvassa klor
ett hål i don gräsklädda, fruktbara jorden på klippan och lägger deri
ett ägg, som just ej är vidare skönt». Så beskrifver en man, som
många gånger sett dessa berg, doras utseende, och hvad som gäller
om »Mulin» gäller om alla, med undantag af porten och muren.
Såsom ofvan synes, äro bergfoglarne hufvudsakligen följande:
lunnefogeln, lomvien, alkan och kryckan. Lunnefogeln är en tjock
liten fogel, svart på ryggen, hvit på magen och bröstet, med röda
ben, krokig näbb och korta vingar, hvadan han är klen i att flyga. Han
är mycket orolig och rörlig. Han går som han vore full, är mycket
■dum, men dyker bra. Alkan är slägt med lunnefogeln, äfvenså
lomvien, kryckan deremot är en tretåad mås, stor som en dufva,
glänsande hvit, vingarne hafva blå anstrykning och näbben är gul men
fötterna svarta, den flyger väl, är qvick i sina rörelser, går bra på
sina ben och är ständigt i rörelse.
Dessa foglar fångas nu på det mest djerfva och våghalsiga sätt.
Fångsten är så väl en inkomstkälla som en sport. Det är på denna
■den unge Färingen vinner sina sporrar. Det finnes flere sätt att
fånga dessa foglar; det vanligaste är med nät, men detta användes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
