Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 1. Om Färöarna. Af THEODOR NORDSTRÖM
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
Bd. I. Ni’ 1. THEODOR NORDSTROM
ott gladt samqväm. Färingon är nämligon on mycket god
fotgängare. Frän barndomon vand att klättra i fjällen på do most
äfven-tyrliga ställon, vet han ej hvad svindel är, har går lika lätt i
branta fjäll som på släta marken och nödvändigheten att uppsöka
fåren på äfven de otillgängligasto platser har i förening mod
fogel-fångsten gjort honom härdad, lugn och full af sinnesnärvara. Att
derföro på relativt bättro vägar gå till ett dansnöjo är on lok. Till
dansen, som är mycket högtidlig oeh allvarsam, brukas ej musik utan
enhvar sjunger. Dansen är nämligen don gamla s. k. runddansen.
Do dansande ställa sig par om par i ring, hålla hvarandra i händerna
och sodan går det lugnt och stilla tro steg framåt och tre steg
tillbaka. Musiken finnes såsom sagt alltid till hands och derför kan
man lätt hålla bal på Färöarna. Såsom text till sången brukas dels
gamla färiska qväden såsom det ofvannämnda Sjiirøar kvædi,
Sig-mundar k væd i (om Sigmund Bertisson), dels danska sånger ur
Foder Syvs visbok, »Kong Christian stod ved höjen mast» o. s. v.
En vanlig danssång är Oluvukvæøi, hvars första vers lyder som följer:
Goda skemtum gera skal Stigum fast a vart golv
Hvar eg gengi i dans Sparum ej vår sko
Kvöäi um Kong Pipping Gud maa rada, hvar vær
Og Oluvu dattur hans. drikkum annur jôl.
Enhvar sjunger med och det är on liflig sång, om ock ej alltid
så harmonisk. En man sjunger föro och har han glömt något, hittar
han på något annat som passar in i versen. På detta vis hafva de
gamla kämpavisorna bevarats och ombildats. Dansen ensamt
sysselsätter dock ej Färingen; lekar af flere slag brukas äfven vid
gästabud, särdeles är den äfven här i Sverige brukliga loken »Fria vill
Simon i Sello, fria vill’ södormänner alla» omtyckt på Färöarna,
men der hoter den »Bidla (fria) vill Offur, bidla vill Edilingnr etc.»
Snack och prat fördrifva äfven tiden. Fogolfångsten, fisket och
öf-riga idrotter äro då föremål för berättelserna, men äfven historier
om de troll och andar, hvarmed Färingens fantasi befolkar fjällen
och liafvot och som han mången gång sett, utgöra en kärkommen
omvoxling i samtalsämnena. Folkets nöjen äro sålunda enkla
såsom folket sjelf.
Sådan är naturen, sådant är lifvet i detta afskilda land, och jag
kan ej lämpligare afsluta denna lilla redogörelse än med en önskan
att detta älskvärda folk längo må få i frid bevara siu enkelhet i
sodor och sitt af ytterverldens stormar oberörda lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
