Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 4. En pilgrimsfärd till Solovjetsk. (År 1876). Af HERMAN SANDBERG
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
Bd 1. Nr 4.
HERMAN SANDEBEKO.
folkvisa eller psalm alla med i enstämmig sång, som mest i hög
diskant, uppstämd från sjuhundrade munnar, gjorde en gripande verkan.
När sången var förbi, fortsattes lefvernet på samma vis som förut.
Men midt i en grupp af pratande, ätande och rökando kunde man
ofta se någon nedfalla och göra den innerligaste bön.
En glad, men djup religiositet utgör ett bland hufvuddragen i
ryssens folklynne. Ej nog att han med bön börjar och slutar sin
dag, men hvarje ny förättning derunder ger honom anledning till en
kort hön. Låt vara att mycket af denna religiositet ligger på ytan,
men derifrån kunna ej ens vi djuptänkande vesteuropeer alldeles
frikänna oss. Jag har på jernvägar och ångbåtar sett äfven elegant
klädda personer utan ostentation falla ner och bedja, men sådant törs
inan ej hos oss, af fruktan att göra sig löjlig.
En af dagarne på floden var prasnik (helgdag), då ens örhinnor
fingo litet ro. Fullt med folk följde från en station till en annan.
Alla se kontemplativt småleende ut, männen i långa rockar ned mot
fotterna eller i den nationela blusen, qvinnorna mest i enfärgad drägt,
från hvit till brandgul, högröd eller erggrön, och barnen dels klädda,
dois alldeles nakna, en rätt praktisk kostym vid + 31° Celsius i
skuggan, som det då var. De rikt vexlande färgerna bidrogo i hög grad
till att lifva sceneriet om bord. Der vi på natten lade till, hörde vi
ofta näktergalen slå i lundarno, men också do första myggens pip —
en varning för hvad komma skulle.
Fastän Svir går genom ett för ögat jemnt land, löper den dock
snabbt och är om våren ofta rätt farlig att gå utför. Under vägen
funno vi två ångare stå med blott topp och skorsten öfver vattnet.
Do hade strandat på sista dagarne; deras turor voro ännu
annonserade. Vår kapten — han talade lika flytande engelska, som jag
ryska, hvilket äfven för on flygtig betraktare gjordo våra babyloniska
samtal mycket lifliga — trodde att inom kort flero skola fastna, då
floden var ovanligt stark.
På ömse sidor om Svir ligga talrika byar med omålade,
fäst-ningslika tvåvåningshus, som i nedra våningen knappt hafva fönstor,
men som taga skadan så bra igen i den öfra, att der knappt en stol
får plats mellan fönstren. Detta tör vara skälet, hvarför man i hvart
och ett ser ryggen af en högkarmad stol, ofta med vackra
utskärningar. Utanpå se husen rätt snygga ut — naturligtvis hafva de
såsom goda ryska undersåtar hvart och ett sitt nummer ända ner
till stian — och ingen by saknar sin lilla grönmålado kyrka.
Efter en uppfriskande tur öfver Onega i stark nordost, som för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
