Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 4. En pilgrimsfärd till Solovjetsk. (År 1876). Af HERMAN SANDBERG
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN PILGRIMSFÄRD TILL S0L0VJET8K.
11
i allmänhet kan vara värdt. Detta bruk härrör af gammaldags
gästfrihet och får naturligtvis på inga vilkor förblandas med följande:
I följd dels af smak, dels af gästgifvaregårdars och de flesta
ångbåtars sämre utrustning i matväg, tar en välmående ryss gerna
på resor med sig en korg eller låda med allehanda godbitar (sakuski)
samt litet finare bränvin. En hygglig främling eller okänd jemlike,
som är utan, blir då nästan alltid bjuden att taga del i måltiden.
Man inser lätt, att här ej betalning kommer i fråga.
Den första ryss, som på detta sätt bjöd mig, var en välmående
fiskare. Jag kände ej bruket och ansåg hans bjudning såsom spansk
höflighot, afböjde derför vänligt hans anbud. Yid dess upprepande
och mitt nekande frågado han mig om orsaken, då jag ju samtidigt
reqvirerade mat, som var sämre än hans. Jag sade honom öppet
mitt skäl, att jag ej hade något att bjuda honom igen. »Kom nu
och håll till godo», sade han, »ty den skulden betalas ju nästa
gång du bjuder en främling, som är utan.» Detta är icke europeiskt,
men brukas allmänt i Ryssland.
Jag nämnde nyss ordet du. Detta är ryska språkets allmänna
tilltalsord inom det arktiska Ryssland. Ingenstädes har jag sett
sådan jemlikhet råda mellan hög och låg som här. Den som under
ett pilgrimståg skall rätt taga vara på sin lilla värdighet, får deraf
i de flesta fall blott ohägn. Under en del af min resa till
Solo-vjetsk hade jag don lyckan att till reskamrater få två lika spirituela
som angenäma ryska profossorer, Waouer och Gbigobieff, hvilka
för vetenskapliga ändamål ämnade besöka Hvita hafvet. De
på-stodo med en muu, att den enda utpräglade aristokrat som fans
i hela norra Ryssland var min setter Max, hvilken alltid var ytterst
noga i valet af sitt umgänge och deri oj ens värdigades upptaga en
ung läkare som medföljde pilgrimerne, fastän denno gjorde allt för
att vinna hans ynnest.
Norra Rysslands bondgårdar vimla oftast af väggohyra. Med
vanligt insektpulver står man rakt värnlös mot doras blodtörst och
nyfikenhet. Enda sättet att få sofva i ro är att taga med sig en
säck af temligen tunn och gles väf, så att friska luften lätt kan
spela igenom densamma, och så stor att man ledigt kan krypa in
deri och knyta ihop säcken innanför. En slidknif bör man då alltid
hafva till hands, för att dermed vid behof kunna hastigt skära upp
säcken och komma ut. I misstänkt sällskap är äfven en hund då
bra att hafva. Men af och med pilgrimerne har man intet att frukta.
Ju mer man nalkas Hvita hafvet, dess mer blifva männen stor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
