Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 5. A. E. Nordenskiölds Ishafsfärd 1878. (Forts. från Bd I. Nr 3)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
Bd I. Nr 5. — A. B. NORDENSKIÖLDS
här af en stor isbjörn, som redan innan ankaren blifvit fälda sägs
från fartygen gående af och an på stranden, då och då blickande och
nosande ut åt viken, tydligen i afsigt att få reda på, hvilka objudna
gäster nu nalkades en trakt, der björnen förut öfvat ett obestridt
herravälde. Skrämd af saluten tog han dock hastigt till flykten och
undgick derigenom våra jägares kulor.
För att få en astronomisk ortbestämmolse på denna vigtiga punkt
och för att lemna våra zoologer och botanister tillfälle till några
exkursioner dröjde jag här till följande middag.
Kap Tscheljuskin bildas af en låg udde, som är delad i tveane
delar af den vik, der fartygen kastat ankar. En bergshöjd med
långsamt sluttando sidor löper från den östra stranden parallelt med kusten
mot söder. Enligt ungefärlig beräkning af de astronomiska
iakttagelserna och triangelmätningar som gjordes, är don vestra udden belägen
vid 77° 36’37" N. Lat. och 103° 25,6’ Long. O. från Greenwich, den
östra åter något nordligare, nemligen vid 77° 41’ N. Lat. och 104° 1’
O. Long. Inåt landet tyckas bergen småningom resa sig till en höjd
af 1000 fot. Såväl denna bergshöjd som slättlandet var nästan
snöfritt. Endast här och der syntes stora, hvita snöfält på
fördjupningarna i bergets sidor eller i någon djupare, smal klyfta på slättlandet.
Vid sjelfva stranden stod dock isfoten ännu qvar på de flesta ställen.
Marken på slättlandet består af lerfält, som dels äro nästan kala
och sönderspruckna i mer eller mindre regelmässiga sexsidiga rutor,
dels täckta af en likadan af gräs, mossa eller lafvar bildad växtmatta
som den, hvilken mötte oss på de ställen, der vi de föregående
da-garne landat. Bergarten var dock ej här granit, utan upprättstående,
ej försteningsfÖrande skifferlager, rika på kristaller af svafvelkis. På
ytterudden genomkorsades skifferlagron af mäktiga qvartsgångar. Af
fanerogamer kunde dr Kjellman här ondast upptäcka 24 arter, de
flesta utmärkta genom en synnerlig benägenhet att bilda täta,
half-klotformiga tufvor. Äfven lafvegetationen var enligt dr Almqvist
enformig, ehuru yppigt utvecklad. Det såg nästan ut, som om
Tschel-juskin-halföns växter härifrån försökt vandra vidare mot norr, men
då de mött hafvot stannat på den allra yttersta udden. Här fann
man nämligen på ett mycket litet område nästan alla de växter, såväl
fanerogamer som kryptogamer, som landet hade att bjuda på, och
många af dem sökte man förgäfves längre upp på slätten.
Djurlifvet på land täflade med det högre växtlifvet i fattigdom.
Af fåglar syntes endast en mängd simsnäppor, några Tringa-arter, en
lom, en ytterst talrik skock taflackor (Anser bernicla), några få ejdrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
