Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr. 12. Om terrainlära. Af J. F. N. AROSENIUS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 Bd I. Nr 12. — J. p. n. arosenius.
I en sådan dom ligger väl någon öfverdrift, dock symes lätt, att
icke får man stanna vid den ledning som vattendragen gifva.
När i bergstrakter ingen hufvudkam framstår, äro de vanligen
bildade af flere, jemte bvarandra löpande, mer eller mindre
förbundna kedjor. Detta är, med några jemkningar, fallet i Alperna,
Dalmatien, AUeghany. I Jura är den egenhet, att de enskilda
kedjornas riktning ieke alldeles öfverensstämmer med
bergstraktens hufvudriktning. Deraf följer, att en kedja efter den andra,
så snart hon träder ut till kanten af bergstrakten, plötsligt
afbry-tes oeh förlorar sig. Man räknar minst fem sådana. Afven
Cordil-lerna i Chile bestå af flere jemnlöpande kedjor, som skiftevis
om-vexla i höjd,’ så att när en sänker sig, begynner den bredvid
fortlöpande genast uppskjuta högre.
Såsom härrörande från en aktad forntida svensk
vetenskapsman, bör kanske här ej förbigås Torbekn Bergmans sats, (i
Fysisk beskrifning öfver jordklotet. 1773, 1774), att alla bergskedjor,
som stryka i norr oeh söder, vända den brantaste sidan mot vester,
samt att de, som stryka i öster och vester, äro brantast på södra
sidan. Detta tyckes visserligen bestyrkas af åtskilliga exempel,
såsom Norska fjellen, Cordillerna, Alperna; men tyvärr finnas
andra, som tala deremot. Så äro Pyrenéerna brantast mot norr,
Jura mot öster.
Bättre grundad synes den åsigt, som Saussure (1779—1796’
först framstälde angående Alperna, men som anses sedermera hafva
bekräftat sig i alla de Europas bergstrakter, som bestå af
flerdubbla kedjor. Den lyder så, att de enskilda kedjor, som ligga
på båda sidor om midtelkedjan, alltid hafva sin brantaste stupning
inåt och vänd mot centralkedjan, hvaremot de på yttre sidan sänka
sig märkbart långsammare. Förhållandet sammanhänger med
skik-ternas stupning i bergens inre.
Såsom en oförklarad egenhet har man anmärkt, att de högsta
topparna (t. ex. i Pyrenéerna och Karpaterna) oftast uppträda ett
stycke på sidan om hufvudkedjan, hvilken i stället sänker sig midt
för desse toppar.
Hur mycket bergens yttre former än bero af hällearten. är
det dock vanskligt att härför uppställa regler, enär en och samma
bergart (man behöfver blott nämna graniten) stundom uppträder
i betydligt olika former.
Det är icke utan, att terrainläran, hur anspråkslös den må
vara, ändå har sin egen lilla terminologi. Man kan af denna finna
löjliga prof i en del skolböcker. Barnet underrättas, högtidligt
och omständligt, hvad hahne, dal, sjö, berg in. m. äro för slags
ting. Skollärare må afgöra, om sådant verkligen behöfves, ens för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
