Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Från äldsta tider till midten af 1200-talet - §4. Ätten och familjen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
$ 4. Ätten och familjen. = - 10
som sammanhills genom vissa plikter och rättigheter, i många
fall fyllande uppgifter, som statsmakten sedermera öfvertagit.
Den, som ej tillhörde någon ätt, var ursprungligen så godt
som rättslös. Trälen tillhörde ej någon ätt, kunde aldrig
grundlägga en sådan. Ättbandets betydelse hade i Sverige
vid den historiska tidens början redan i mycket försvagats,
men ur lagarnas bud, liksom ur länge kvardröjande pläg¬
seder, kan man sluta till hvad det en gång varit.
Ätt, nid eller kyn äro gammalsvenska namn på släkten,
fränder) skyldemän, nidjar; kvislarmän äro namn på dess
medlemmar och beteckna olika grader i släktskapen. En¬
ligt Taciti framställning af germanernas seder kämpade
fränderna i striden vid hvarandras sida; ätten uppställde
en afdelning af hären. Vid bosättningen intogo de sin
bostad i hvarandras grannskap, och ätten växte här stundom
ut till större bygdelag.
Åt ättens medlemmar beredde ättbandet en särskild
frid, hvars brytande, i synnerhet genom dråp, i äldsta tider
ålade den dräptes ätt förpliktelsen att hämnas (blodshämnd).
Hos flera germaniska folk anses ätten i sådant fall ur¬
sprungligen kunnat välja mellan fejd och försoning genom
böter, mansbot ? (oranbot OGL). De äldsta svenska lagarna
kände ej till något sådant val utan kräfde först fridlös¬
läggande på ting, hvarigenom dråparen uteslöts från sina
fränders skydd, och medgåfvo sedan åt den dräptes fränder
att taga böter eller att låta fridlösheten med alla dess
följder träda i kraft. ? I förra fallet tillerkände lagarna
ätten en del af böterna för den dräpte; dessa delades
nämligen i arfvabot och ättarbot, af hvilka ättarboten i
viss proportion fördelades mellan släktingarne. Å andra
sidan skulle ätten i viss proportion deltaga i de böter,
med hvilka gärningsmannen sonade sitt brott. > Utaf friin¬
derna hade man också att vänta bistånd vid tinget. Bland
dem i första rummet utsågos ursprungligen edgärdsmännen.
’ Jfr Brunner, Deutsche Rechtsgeschichte I, s. 81—95.
? Jfr OGL. DrB. 4:1. »Drapari kumi aldrig i frip, for an ratter
arvi biper firi hanum.»
3 Detaljerade bestämmelser i ÖGL. DrB. 7, liksom i Gotl. L.
kap. 13.
Ättbandet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
