Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den svenska medeltiden i egentlig mening - Konungen och rådet - §15. Unionerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Unionen med
Norge 1319.
86 Den svenska medeltiden i egentlig mening.
Tre unioner med främmande stater eller landskap in¬
träffade under medeltiden och inverkade mer eller mindre
på de politiska förhållandena. De voro unionen med Norge
1319, med Skåne 1332, förnyad 1340, samt med Danmark
och Norge 1897.3
1. Den norske konungen Hakan V, den siste manlige
aittlingen af det Sverreska konungahuset, dog d. 8 maj 1319,
men den norska kronan var ärftlig äfven på kvinnolinien
och borde därför öfvergå till Håkans dotterson, den svenske
fursten Magnus Eriksson, vid den tiden endast tre år
gammal. Men för honom öppnade sig just då utsikten att
på sitt hufvud sätta äfven Sveriges krona. Konung Birger
hade flytt ur landet och hans son, den en gång till konung
korade prins Magnus, hade råkat i fångenskap hos herti¬
garnes anhängare. På sommaren 1319 sammankallades
ett valmöte i Sverige till Mora sten och i Norge en herre¬
dag till Oslo. Till sistnämnda land afsändes sex svenska
riksråd jämte Knut Porse, och dessa afslöto i slutet af juni
med norrmännen den s. k. unionstraktaten i Oslo, en traktat,
som man i senare tid på goda grunder ansett gälla endast
konungens omyndighetsålder.? Svenskarne lofvade däri till
en början, att junker Magnus skulle tagas till konung i
Sverige senast den 1 augusti, ifall det icke redan skett
förut, samt att inom samma tidpunkt föra den unge ko¬
nungen till Norge för att där blifva hyllad. Konungen
skulle vistas ett år i Norge, sedan lika länge i Sverige
och så allt framgent lika länge i hvartdera riket, om ej
tvingande nödvändighet förelåge, och intetdera rikets män
skulle följa honom längre än till det andra rikets gräns;
härvid gjordes dock i en senare paragraf undantag för
konungens hoftjänstemän. Norges rikes inkomster skulle
under vissa villkor kunna användas äfven till understöd
för Sverige; dock skulle svenskarne i sådant fall vara
skyldiga att bringa norrmännen vid ett annat tillfälle mot¬
svarande hjälp.
’ Den kortvariga unionen med Norge 1449—50 blef fullkomligt
betydelselös.
2 Rydberg, Sv. Trakt. I, s. 399. Jfr S. Clason, anf. arb.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
