Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den svenska medeltiden i egentlig mening - Konungen och rådet - §17. Konungens och rikets råd. Herredagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
$ 17. Konungens och rikets råd. Herredagar. TIN
stiftningen men sällan vid privilegier för inhemska korpo¬
rationer, institutioner eller personer; vid utskrifvandet af
skatter eller gärder; vid afhändande af kronans gamla
egendom genom byte, försäljning eller pant; vid förläningar
på längre tid. Men det hade icke såsom sådant något in¬
flytande på finansförvaltningens detaljer och deltog lika
litet i sin helhet uti rättskipningen, om man undantager
förmyndarregeringens tid. Däremot uppdrogs ofta åt en¬
skilda rådsherrar utöfvande af konungens domsrätt, eller
fällde konungen sin dom i närvaro eller t. o. m. med sam¬
tycke af sitt råd.! På konungavalen slutligen hade rådet,
som ju i sig inrymde flertalet lagmän, det afgörande in¬
flytandet, ehuru landslagens bestämmelser kunde synas gå
i en annan riktning. Rådets samtycke åter synes ha varit
nödvändigt, utom i nyss anförda i lagen stadgade fall, vid
afhändande af kronans gamla egendom men åberopas ej
sällan äfven vid andra tillfällen.?
Landslagen gaf, såsom nyss nämndes, rådet den öm¬
tåliga uppgiften att styrka konungen till all rikets rätt,
att han och allmogen hölle de eder de gjort hvarandra.
Men det förenade i sig de främsta inom den andliga och
världsliga aristokratien, och den faran låg då nära till,
att det skulle göra sig till målsman särskildt för de ari¬
stokratiska intressena emot konungen. Den uteblef icke,
och redan Magnus Eriksson kom i en konflikt med rådet,
som åtminstone delvis hade en sådan grund. Konungen
och rådet framträdde som två statsmakter vid hvarandras
sida. Resultatet blef rikets delning mellan Magnus och
Erik (1357—59), liksom senare kronans delning med Håkan
och slutligen både Magnus och Håkans afsättning. Uti
éfverenskommelsen i Jénképing (1357 75/,) mellan Magnus
och Erik underkastades den förre Sveriges rikes meniga
råds dom i fråga om anklagelser för fientlighet mot Erik och
hans män. Det stod som skiljedomare öfver konungarne.?
1 Exempel hos Odberg, Om den sv. kon. domsr. II, s. 78 ff.
2 Jfr éfversikten hos Alin, Bidr. till Sv. Radets hist. s. 31 ff.
3 Det skildes här för öfrigt mellan »Sveriges rikes gamla råds¬
herrar> och de senare tillkomna, och åt de förra förbehölls en
öfverordnad ställning, så att utan deras samtycke intet slott finge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
