Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den svenska medeltiden i egentlig mening - Den borgerliga förvaltningen och rättskipningen - §19. Rättskipningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136 Den svenska medeltiden i egentlig mening.
ÖGL:s konungsräfst hade varit ett urtima ting, som i
flera fall konkurrerade med landstinget vid Linköping
(Ljongating). Den yngre VGL. omtalade ett räfsingating,
som skulle hållas två gånger om året, sålunda kunde be¬
traktas som lagtima. Äfven svealagarna kände till konungs¬
ting men afhandlade dem särdeles knapphändigt. Först
Magnus Erikssons regering blef i teori och praxis af af¬
görande betydelse. Under 1340-talet började konungen
under resor kring landet ofta att utöfva sin dom på ting,
hvilka numera kallas placita justiciaria eller rättareting,!
och från samma tid började han använda ett särskildt
mindre sigill, ett sigillum ad causas, för att besegla dom¬
brefven. Dessa rättareting höll till en början konungen
vanligen själf; någon gång höllos de af andra personer,
såsom konungens »officialis generalis> jämte lagmannen.
Landslagen innehöll de första ordnade bestämmelserna
om dessa konungsting. De kallades där konungsräfst eller
Räfst- och rättareting (räfst- och rättareting) och skulle hållas härads¬
rättareting. vis. Det skedde, när konungen ville eller behofvet kräfde;
de voro sålunda urtima ting och pålystes särskildt. På
räfstetingen rannsakade en nämnd (häradsnämnd), bestående
af 6 frälsemän och 6 bönder, utsedd af häradshöfdingen
med bifall af häradsborna, hvarjämte parterna torde haft
rätt att jäfva; den förstnämnde skulle själf ingå i nämnden
som den trettonde. Vad var medgifvet, innan nämnden gjort
sin ed, när konungen ej själf satt till doms. På räfstetingen
kunde alla slags mål upptagas; dit hörde särskildt edsöres¬
och högmålssaker, mord, rån och alla dombrott, för så vidt
de icke lågo under den särskilda konungsnämnden. För
så vidt man af dombrefven kan sluta, dömde räfstetingen
vanligen i första instans.
Afven för städerna anordnades en högsta domstol eller
räfsteting (i stadslagen); se därom § 22.
Sedan landslagen utkommit, höll Magnus Eriksson
mera sällan själf några rättareting utan öfverlämnade van¬
Konungs dom-ligen sin domsrätt åt en konungs domhafvande, som plägade
hajvande. utöfva densamma jämte lagmannen och dömde uti eget
! Tidigare är det endast enstaka gånger man hör ett sådant
omtalas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
