Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Det nya konungadömet på landslagens grund (1521—1680) - Konungen och rådet - §29. Det ursprungliga vasakonungadömet 1523—92
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
§ 29. Det ursprungliga Vasakonungadömet (1523—1592). 229
väl statslifvets växande behof nya ämbeten, men det fanns
hvarken någon organisk förbindelse dem emellan eller
någon kontinuitet och lika litet någon fast lönestat. In¬
dragande af underhåll och förläningar tillhörde Johans
finanspolitik, och undantager man de högsta ämbetena,
torde han fritt hafva förfogat öfver de öfriga, till- eller
afsatt ämbetsmän, hvilket sträckte sig äfven till lag¬
mans- och häradshöfdingstjänsterna. Nya områden för den
kungliga styrelsens ingripande öppnade sig emellertid: efter
1527 kyrkan, i fråga om hvilken samma personliga god¬
tycke länge gjorde sig gällande; från 1540-talet politien
med ty åtföljande polisuppsikt.
Hvad som gällde om styrelsen i allmänhet, gällde sär¬
skildt om finansförvaltningen. Den grund Gustaf Vasa
lagt för densamma genom kammaren och fogdarnes redo¬
visningsskyldighet för densamma blef dock bestående; den
förra blef en central myndighet. Men äfven här betecknade
Johans regering en tillbakagång, ehuru han tid efter annan
hade en öfverste skattmästare, och rådets upprepade klago¬
mål öfver oordningen med uppbörd och utgift kasta ett
tämligen bjärt ljus öfver tillståndet.!
Enligt landslagen ägde ej konungen att minska kro¬
nans rätt för sin efterträdare. Icke desto mindre började
donationer på evärdlig tid att bortgifvas, och lika litet
iakttogos de under medeltiden gällande förbehållen i fråga
om dispositionen öfver Uppsala öd och därmed likställd
egendom. Om kronans ökade inkomster, se 8 38.
Det förhöll sig ej annorlunda med rättskipningen.
Medeltidens former hade förfallit, och det enda, som kunde
anses som fastslaget, var, att den i sista hand berodde af
konungen. Men sedan Gustaf I:s och Erik XIV:s organi¬
sationsförsök felslagit, gjordes ingenting för att få den ord¬
nad på varaktigt sätt, och den kungliga benådningsrätten
användes till sist väl mycket som en inkomstkälla? (se
vidare § 36).
Lagstiftning. Principiellt erkändes nog i det hela, att
förändringar i landslagen krifde »allmogens» samtycke —
’ Se t. ex. radsl. 1585 och 1589.
* Jfr Jarta, Sv. lagfarenhetens utveck]., Valda skrifter I, s. 287.
Finansfér¬
valtning.
Rattskipning.
Lagstiftning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
