- Project Runeberg -  Svenska statsförfattningens historiska utveckling från äldsta tid till våra dagar /
237

(1896) [MARC] [MARC] Author: Emil Hildebrand
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Det nya konungadömet på landslagens grund (1521—1680) - Konungen och rådet - §30. Unionen med Polen. Brytningen 1594—99

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

§ 30. Unionen med Polen. Brytningen 1594—99. 237
Ständerna äskade äfven bekräftelse på sina privilegier. Privilegierna.
Saken uppsköts till efter kröningen, men endast adeln er¬
höll en sådan.
Det återstod att ordna regeringen under Sigismunds
vistelse i Polen eller att utarbeta en regeringsordning. Förslag till re¬
Förslag framställdes både från hertigen, rikets råd (två FN
stycken) och konungen (likaledes två).! Det äldre af rå¬
dets förslag är märkvärdigt genom de detaljerade före¬
skrifter det innehöll för rikets ämbeten, de fem riksämbe¬
tena, som alla här förekommo, likaväl som landshöfdings¬
ämbetena och de militära. Här var ingen förblandning
längre med hofämbeten, och förslaget betecknade därigenom
ett väsentligt framsteg; det var ett förebud till RF. 1634.
Mellan hertigens samt rådets och konungens ursprungliga
förslag förefunnos vissa principiella olikheter. Enligt her¬
tigens skulle han föra regeringen med råds råde, enligt
rådets skulle regeringen föras kollegialt af hertigen och
riksråden, men enligt båda skulle regeringens tyngdpunkt
förläggas till Sverige. Konungen slöt sig i fråga om re¬
geringen till rådet men förbehöll sig rätt att uti Polen i
sista hand afgöra ärendena, när anledning gafs, och gjorde
ståthållarne så mycket som möjligt oberoende af regeringen.
I sina senare förslag närmade sig rådet och konungen
hvarandra, men ännu i sin definitiva regeringsordning sökte
den senare åt ståthållarne bereda en själfständig ställning.?
Man kom dock ej till någon enighet i saken, och det åter¬
stod att få till stånd en tillfredsställande regeringsfullmakt.
Men det gick på samma sätt med den. Hertigen yrkade
på fullmakt som riksföreståndare; konungen ville blott
gifva fullmakt för hertigen och rådet att »samtligen» före¬
stå regeringen, och införde ett förbud mot att hålla all¬
männa riksdagar eller göra nya stadgar utan konungens
vetskap och samtycke. Men äfven den sista fullmakten
(af d. 28 juli) förkastades af hertigen, och konungen reste
sin väg utan besked men efter att ha insatt ståthållare i
olika landsdelar, bland dem äfven en katolik, och gifvit
! Jfr SRA. III: 1, n. 137—141.
? Jfr Boöthius, Om sv. högadeln, s. 104 f.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:26:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stathist/0271.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free