Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Det nya konungadömet på landslagens grund (1521—1680) - Samhällsklasserna och representationen - §41. Adeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
$ 41. Adeln. 339
ofrälse ståndens insagor. Men under mellantiden till nästa
riksdag utfärdade. regeringen 1671 gårdsrätten! på eget
bevag. Diiraf framkallades pé 1672 ars riksdag en gemen¬
sam protest af de tre lägre stånden. Gårdsrätten blef ej
stadfäst och dess tillämpning förbjuden genom resol. på
städernas besvär 1675.
.
* *
Godsafséndringen till adeln.2 Gustaf Vasa hade gjort Godsafsénd¬
slut på medeltidens förläningsväsende, för s& vidt det inne- ba
bar ett utstyckande af statsmakten, men så länge centra- ;
lisationen var ofullständig, måste det fortfara som ett led
i förvaltningen, och så länge statshushållningen var grun¬
dad på natura-produkter, måste det fortfara som ett be¬
lönings- och aflöningsmedel. Bristen på penningar vid¬
makthöll bruket att afléna med anvisning på jord eller
räntor, och hela förvaltningen var, såsom redan nämnts
(s. 297), ännu under 1600-talet i väsentliga delar grundad
därpå. Under sådana förhållanden såg man äfven ett
ärftligt länsväsen uppkomma. Furstendömen att börja med ärftliga län.
till konungasönernas underhåll och konungaättens stöd
men äfven till lättnad i rikets förvaltning, längre fram
gref- och friherrskap, väl närmast i syfte att försona den
stora adeln med arfriket. Men furstendömena visade sig
blifva en fara i stället för ett stöd för konungamakt och
riksenhet, och från 1622 gällde det som en statsmaxim, att
sådana ej vidare skulle utdelas. Med de stora länen till
grefvar och friherrar var man åter länge mycket sparsam.
Däremot förekommo oftare förläningar och donationer
på mindre områden, särskildt till adeln för den tjänst, som af
densamma kräfdes. Så länge det var fråga om förläningar
på begränsad tid eller som lön, var därom ingenting att
säga. Men det förekom äfven donationer på evärdlig tid Donationer pa
(allodiala), särskildt under Johan III:s regering, och för "fredlig tid.
öfrigt pa flera skiftande villkor. Allodialdonationer kunde
åter igen svårligen anses stämma öfverens med landslagen.
’ Tryckt hos Schmedeman, Justitieverket, s. 620.
2 Jfr i allmänhet Clasons och v. Bonsdorffs anf. arbeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
