Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Det nya konungadömet på landslagens grund (1521—1680) - Samhällsklasserna och representationen - §41. Adeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344 Det nya konungadömet på landslagens grund (1521—1680).
sikt, ! och sökte göra frälsejorden till en ur adelns ägo oför¬
ytterlig godskomplex. Det var den gamla odalmanna¬
friheten, sådan man tänkte sig den, som lefde kvar under
adelsprivilegiernas hägn, som blifvit adlad.
Adelns kontri- Det vore dock orätt att tro, att adeln ville undandraga
butioner. sion alla bidrag till kronans behof. Tvärt om beviljade den
under 1600-talet den ena riksdagen efter den andra dels
undantag från sina privilegier, dels särskilda kontributioner.
I hvilken proportion dessa stodo till adelus skatteförmåga
och till öfriga klassers bidrag torde ej f. n. kunna afgöras;
adeln själf ansåg, att den bidrog mest.
1612—1617 års privilegier, som ju t. v. bildade slut¬
stenen, voro emellertid i hast uppsatta, trots sin utförlighet
i många enskildheter dunkla och ofta affattade utan före¬
ställning om bestämmelsernas innebörd. De kunde ej undgå
att komma i konflikt med utvecklingen i öfrigt. Redan
under Kristinas förmyndarregering hade motsägelserna trädt
i dagen. Det fördes då, särskildt 1636, uti rådet allvarliga
öfverläggningar om missförhållandenas afhjälpande, t. ex.
i fråga om patronatsrätten, säteri- samt rå- och rörsfriheten
m. m., hvars missbrukande man öppet erkände; det gällde
att förena kärleken till adelns frihet med statens bästa,”
men det ledde dock icke till något resultat lika litet som
försöken att bevara adelns sociaia stälining genom att iåta
jordegendomen ostyckad gå i arf på manslinien.? När en
privilegiibekräftelse 1644 förestod, visste man icke bättre
än att draga fram med Gustaf Adolfs och utverka ett nytt
tilläggsprivilegium, som den unga drottningen var nog svag
att medgifva. Därmed hade adeln själf beseglat sin dom.
Den nya förmyndarregering, som 1660 vidtog, kunde
naturligtvis ej vidtaga några varaktiga förändringar i adelns
ställning. Däremot gaf denna genom sina riksdagsbesvär
en ständigt återkommande anledning till tolkning af privi¬
! Jfr Per Brahes ord 1636: »när adelsmannen är på sitt, då vill
han vara fri> Adelns strid mot mantalspenningarna är särskildt
karakteristisk för uppfattningen.
> Jfr Oxenstiernas ord: »Jag är amantissimus et appetentissimus
libertatis, dock tager för allting i akt riksens välfärd> (SRP. VI, s. 662).
? Förslag i den vägen hade framställts både af Karl IX och
Johan III.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
