Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Det karolinska enväldet 1680—1718 - §47. Konungadömet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406 Det karolinska enväldet.
konungen, »hans rätt, makt och höghet», skulle han stå till
svars för hofrätten i Stockholm.
Karl XI utnämnde kort före sin död fem kungl. råd
att jämte änkedrottningen föra regeringen för Karl XII —
om konungens myndighetsålder hade ingenting bestämts.
Under den på hösten 1697 samlade riksdagen förklarade
ständerna den 15-åriga Karl XII för myndig d. 8 nov., och
d. 29 nov. nedlade förmyndarstyrelsen sitt uppdrag. Karl
XII lät kröna sig under samma riksdag men afgaf hvarken
någon konungaed eller konungaförsäkran.
Interims- Om interimsregering under Karl XII:s langa franvaro,
regering. ge nästa paragraf.
Enväldets ka- Enväldets karakter och uppgift. En sak hade under
aa utvecklingen till envälde oupphörligt och allt starkare be¬
; tonats, nämligen konungen såsom arfkonung, Sverige så¬
som arfrike. Det var detta mystiska begrepp om ärftlig
konungamakt såsom obunden och arfrike såsom hart när
rättslöst, mot hvilket rådsaristokratien så länge kämpat,
som nu omsider fullständigt men också för sista gången
gjorde sig gällande. Det var därjämte begreppet om ko¬
nungadömet med Guds nåde, som i all sin stränghet for¬
mulerades. Begreppet ständer, sådant det så småningom
utvecklats, bleknade härvid bort; gent emot hvarandra
kvarstodo endast konung och undersåtar.
I sättet att utöfva sin konungamakt påminde Karl X1
om Gustaf Vasa och Karl IX. Det var samma personliga
ingripande på alla områden, ehuru utan den storslagna
uppfattning, den snillets fläkt, som utmärkt den först¬
nämnda. Hade vasaregenterna i mången riktning varit
vägbrytare, på mången mark grundläggare, så blef enväldet
i vissa fall fullbordare. Det gällde framför allt rättskip¬
ningen och förvaltningen. Den ordning och centralisation,
som de förra sträfvat efter men aldrig kunnat hinna, blef
nu en verklighet. Allmogens gamla vana att »strax gifva
sig till hofva», som redan Karl IX kämpat emot, hade dit¬
tills icke låtit utrota sig; i sina besvär hade ständerna
alltfort inför konungen andragit ärenden, som underordnade
myndigheter borde afgjort. Karl XI gjorde slut därpå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
