- Project Runeberg -  Svenska statsförfattningens historiska utveckling från äldsta tid till våra dagar /
420

(1896) [MARC] [MARC] Author: Emil Hildebrand
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Det karolinska enväldet 1680—1718 - §50. Riksdagen

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Riksdagen och
beskattnings¬
rätten.
Bankofull¬
mäktige och
kontributions¬
ränteriet.
420 Det karolinska enväldet.
där hafva sin fria stämma. En rättighet återstod dock för
ständerna, den att bevilja skatter. Karl XI iakttog den
också samvetsgrant och drog t. o. m. frågor om rikets
gäld under ständernas yttranderätt. Men det är redan
nämndt, att i förslagen till konungabalk och konungaför¬
säkran beskattningsrätten förbehölls konungen, på hvars
behag det skulle ankomma, om han i fråga om fördel¬
ningen ville höra ständerna — att det skulle ske pa riksdag
var icke en gång utsagdt. Och ständerna själfva bidrogo
att i afseende därpå försvaga sin egen rätt. Riksdagarna
1689 och 1693 hade de i händelse af krig beviljat kontri¬
butioner att utgå hvart år, så länge detsamma varade. Vid
samma riksdagar hade de dessutom medgifvit konungen,
i händelse dessa medel icke räckte till, att årligen och
så linge kriget räckte, uppnegociera så stor summa, som
nödvändigheten kräfde, förbindande sig att betala den¬
samma, sedan det åter blifvit fred. Visserligen gällde
dessa medgifvanden endast det krig, som då tycktes stå
för dörren, och senast 1689 hade ständerna förbehållit sig,
att mellan deras möten ingen skulle drista att annor¬
lunda uttyda eller vidare sträcka bevillningen, än orden
klarligen lydde. Men Karl XII tillät sig 1699 att egen¬
mäktigt utskrifva en kontribution, fortsatte därmed de föl¬
jande åren samt vidtog äfven utan ständernas hörande
en genomgripande förändring i hela skatteväsendet; under¬
såtarne knotade men lydde, åtminstone till en tid. På ett
karakteristiskt sätt sökte konungen, när nöden började
stiga till sin höjd, att påkalla ständernas medverkan till
beskattningen. Genom k. br. d. 4 juni 1712 öfverlämnades
hela kontributionsverket till undersåtarnes egen förvaltning
genom ständernas bankofullmäktige under namn af kon¬
tributionsränteriet med biträde af ett k. råd. Efter Karl
XII:s återkomst anlitades samma kontributionsränteri för
att i ständernas namn utgifva obligationer, och själfva
banken antastades, då konungen förklarade, att de lån,
som banken lämnat kronan, aldrig skulle återbetalas, men
på samma gång befallde bankofullmäktige att vidtaga
en liknande åtgärd mot dem, som i banken insatt kapital.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 21:26:16 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/stathist/0454.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free