Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Det konstitutionella statsskickets brytningstid (1719—1809) - §55. Konungamakten 1719—1772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RSt. bref 78
1755.
Namn¬
stämpeln.
/
‘i
466 Det konstitutionella statsskickets brytningstid.
vid 1755 års riksdag, och dessa gåfvo naturligtvis rådet
rätt, helst konungen redan i början gaf sin sak förlorad.
I sin skrifvelse ?3/,, 1755 förklarade ständerna det orimligt,
att konungen kunde hysa den meningen, »som skulle plu¬
ralitetens uti rådet beslut icke räknas för E. K. M:ts eget
nåd. beslut och att det skulle vara underkastadt E. K. M:ts
pröfning eller verkställigheten hindras vid de tillfällen, då
den uppå E. K. M:ts höga underskrift allena ankommer».
Därjämte lofvade de att, innan de skildes åt, vara vidare
betänkta på de utvägar, som kunde främja en viss och
skyndsam verkställighet af deras författningar och före¬
kommande regeringssysslor.
Det skedde genom den ryktbara skrifvelsen om namn¬
stämpeln d. 26 maj 1756.1 Med åberopande af 16 § RF.
och 20 8& RO. förklarade ständerna, att hädanefter i alla
ärenden, som fordrade underskrift, stämpel med konungens
namn skulle brukas, när dess egenhändiga underskrift efter
en eller tvenne af rådet gjorda föreställningar icke följde.
Därmed vunnes likhet vid expeditionerna? och bundes rådet
vid ansvar äfven för verkställigheten af alla regerings¬
ärenden, på samma gång ständerna hade ett »dmt afse¬
ende» därpå, att konungens höga namn gåfve expeditionerna
mera eftertryck och undersåtarne en påminnelse, att de
genom laglydnad visade konungen den rätta troheten. Hvad
särskildt ämbetsutnämningar anginge, skulle, om konungen
vägrade utnämna någon annan, fullmakt utfärdas för den
af de tre föreslagna, som hade den äldsta sista fullmakten,
eller för den ensamt föreslagne, då ingen mer blifvit uppförd.
»Utnämnandet är och förblifver en konungens höga rättighet»,
hette det till slut, men då konungen ej ville utöfva densamma,
blefve det lagen och ej herrar rikets råd, som gjorde det.
Men ständerna ville om möjligt afskära för framtiden
all osäkerhet i fråga om det ömtåliga befordringsväsendet,
’ Riksdagstidningen 1756 s. 47. — Namnstimpel hade redan an¬
vändts under de senare åren af Fredrik I:s regering för att bespara
den gamle konungen besvär.
2? Rådet ägde att expediera efter pluraliteten afgjorda mål med
sin underskrift i händelse af konungens sjukdom eller annat förhin¬
der, KF. 1720 § 16.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
