Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Det konstitutionella statsskickets brytningstid (1719—1809) - §56. Rikets råd 1719—1772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482 Det konstitutionella statsskickets brytningstid.
gjort sig gällande i fråga om rådets ställning, och det upp¬
repades vid tidehvarfvets tre sista riksdagar, men det blef
en parlamentarism af eget slag. Riksråden kunde endast
skriftligen meddela sig med ständerna och saknade utvägar
att personligen försvara sin politik, i synnerhet sedan det
blifvit regel att ej till landtmarskalk taga något riksråd.
Ständerna åter kommo på grund af sin karakter och sam¬
mansättning att utöfva ett öfverinseende öfver sina full¬
mäktige, som tog sig form af småaktiga revisorsanmärk¬
ningar. Utdelningen af ett par titlar eller tillåtelsen att
för hofvets räkning införa ett parti hästskosöm gjordes till
föremål för allvarsamma »remarker». Egenskapen redoford¬
rande tillämpade ständerna, när omständigheterna kräfde,
ända in i det minsta äfven på rikets råd. På detta sätt blef
rådet vida mindre en ledande parlamentarisk regering än
ett verkställande utskott för ständerna, af hvilka det
stundom mottog anvisningar att följa mellan riksdagarna
(8. k. politiska testamenten och ultimat). Ett annat fér¬
hållande tycktes inträda efter 1747, då rådet, som i sig in¬
rymde hattpartiets mest lysande män, hade fått tämligen fria
händer, men regeringens egna felgrepp och partiets söndring
hade inom ett årtionde åter ändrat ställningen. Mot frihets¬
tidens slut föredrogo de egentliga partiledarne att stanna
utanför rådkammaren. Det torde också blifva svärt ait från
den senare frihetstiden uppvisa några större reformer, till
hvilka regeringen tagit initiativ. Å andra sidan gjorde
sig vid behandlingen af riksråden uti stånden privata syn¬
punkter gällande, som föga vittnade om parlamentariska
begrepp. Prostar och rådmän diskuterade riksrådens forna
dygder och förtjänster, deras skröplighet och fattigdom
och vägde dessa »mildrande omständigheter» mot deras
»brott> på ett sätt, som måste känts förödmjukande för en
själfständig natur.!
! Se t. ex. diskussionen i prästeståndet 1765, Bexell, Riksdags¬
hist. Anteckningar, s. 91 f., och Hambreeus’ mem. 1769 för Ad. Horn,
där han börjar motiveringen för dennes bibehållande med att han
1727 kommit i rikets tjänst och slutar med att glädjen öfver de båda
cessionanterna Clasons och Wittfots vunna frihet borde stämma bor¬
garståndet medlidsamt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
