Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Det konstitutionella statsskickets brytningstid (1719—1809) - §56. Rikets råd 1719—1772
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
481 Det konstitutionella statsskickets brytningstid.
säkringarna. Slutligen ordnade RO. § 13 formerna för
detta ansvars utkräfvande. Om någon funnes så hafva
förestått sitt ämbete, att han borde tilltalas (det jämställes
med attentat mot regeringsformen och ständernas frihet),
skulle sådant till »rannsakande och afdömande» upptagas
och efter sakens beskaffenhet ofördröjligen befordras till
straff. Kunde ej saken göras allmänt kunnig, borde den
undersökas och afdömas af sekreta utskottet, eljest af någon
annan deputation eller särskild kommission. Likaså skulle
ständerna undersöka justitierevisionens domar. Rådet var
vidare skyldigt att säga sina meningar till protokollet, och
protokollsgranskningen blet närmaste vägen till ansvars¬
krafvandet (jfr § 62).
Formen för detsamma utmynnade således enligt rege¬
ringslagarna uti rannsakning och dom, d. v. s. en proce¬
dur, som afsåg ämbetsfel, och något annat sätt att blifva
af med ett riksråd kände lagen icke.! När därför under
partiväsendets utveckling ett nytt regeringssystem kräfde
nya rådsherrar, måste man söka få anledning att förklara de
gamla ämbetet förlustiga, om de ej frivilligt begärde af¬
sked, hvilket stundom men visst icke alltid inträffade. Det
var en af de väsentligaste bristerna i frihetstidens stats¬
skick, att man ej lärde sig skilja mellan politisk och juri¬
disk ansvarighet, och denna brist lyckades man under ett
halft århundrade ej afhjälpa; tvärt om framträdde den vid
den sista riksdagen bjärtare än någonsin. Man tog till
utgångspunkt de anmärkningar, som vid granskningen af
rådsprotokollen närmast i sekreta och mindre sekreta de¬
putationen, men äfven i justitiedeputationen gjordes. De
förmenta felen blåstes upp till så stora dimensioner som
möjligt i de anmärkningar eller »remarker», som utskotten
gjorde, och när rådsherrarnes infordrade förklaringar ej
funnos tillfredsställande, förklarades de förlustiga ständer¬
nas förtroende och sina ämbeten.? Sekreta utskottet ville
äfven efter tiden för dess största maktfullkomlighet tillvälla
! Hotet med en kommission var stundom tillräckligt (Cederhielm
1727).
2? Rudenschöld dömdes 1766 sitt ämbete förlustig t. o. m. för
»fel»>, begångna af honom som hofkansier.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
