Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Det konstitutionella statsskickets brytningstid (1719—1809) - §57. Försöken att ändra och utveckla frihetstidens grundlagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488 Det konstitutionella statsskickets brytningstid.
Ståndsförfattningen och befordringssystemet gåfvo åt pri¬
vatintressenva en ännu större betydelse. Partiskiftena kommo
icke blott att beteckna politiska systemskiften, utan äfven
att gälla medborgares ekonomiska väl och ve, och parti¬
hat framkallades af partiförföljelser. Partierna hade blifvit
»faktioner»; den medborgare hade säkerhet, som regerade
eller främjade de regerandes vilja, men den var osäker om
allt, som vågade sätta sig däremot, fastän lagen det tilläte;
det härskande partiet var patrioter, det andra rebeller.!
Slutligen en sista brist och kanske den största i frihets¬
tidens partiväsen. Partierna sammankittades sedan siutet
af 1730-talet väsentligen genom utländskt guld. De svenska
riksdagarna kostade de främmande makterna allt större
uppoffringar, och en voterings utgång kunde bero på den
större eller mindre tillgången på penningar. Ständernas
allmakt, såsom den begagnades, framkallade å andra sidan
otrygghet på alla områden; man kunde ej vara säker på,
att ett beslut skulle äga bestånd längre än till nästa riks¬
dag, och »fides publica> var rubbad.?
Toifvel pa re- Under sådana förhållanden började tvifvel uppstå om
geringssättets regeringssättets förträfflighet eller åtminstone om riktig¬
godhet. Iles : uu
heten af dess tillämpning. Så länge det var konungen,
från hvilken anmärkningarna utgingo, hade de tämligen
allmänt ogillats såsom obefogade. Men snart började från
ständerna själfva den ena riksdagen efter den andra an¬
märkningar att göras, och ställningen var sådan, att det
för tillfället underlägsna partiet måste räcka hofvet om
icke hela handen, åtminstone ett finger. Ena gången var
det mössorna, andra gången hattarne, som närmade sig
konungamakten, hvilken ej kunde annat än vinna därpå,
så föga allvarliga än dessa närmanden länge voro. Under fri¬
hetstidens sista riksdagar blefvo på detta sätt statsskickets
principer föremål för en allt skarpare granskning. Mer
och mindre djupgående förbättringsförslag framställdes, men
realiseringen förhindrades icke minst af den allmänt rå¬
! Jfr Adlermarcks votum ?9/, 1766, Stierngranat ’°/,, 1769.
2 Se den skarpa partiskriften »En patriots tankar om grund¬
lagens nödv. förbävtring>: >högsta maktens beslut äro flyktiga skyar,
som komma och fara».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
