Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Det konstitutionella statsskickets brytningstid (1719—1809) - §60. Det gustavianska statsskicket 1772—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
$ 60. Det gustavianska statsskicket. 525
af ståndens röster vid ett riksdagsbeslut och passevolan¬
sens afslående och återgång kunde betecknas som segerns
frukter, men i öfrigt hade oppositionen funnit i konungen
en motståndare, som i snille och fyndighet var den öfver¬
lägsen icke blott en och en utan alla tillsammans.! Den
förbindelse, hvari några af dess medlemmar stodo till
Ryssland, kastade en skugga öfver densamma, och den för¬
lamades dessutom af den återuppvaknande söndringen mel¬
lan adel och ofrälse. Så kom dess strid för konstitutionell
frihet, hvaraf den för öfrigt knappt torde haft någon riktig
uppfattning, att blifva föga lyckobringande.
RF. 1772 hade i afseende på ämbetena gynnat adeln,
och konungen själf hade 1778 förklarat sig för ståndets
förste ledamot. Det var ett missgrepp, som med skäl kunde
väcka ond blod. Det visade sig snart vara konungens sy¬
stem att gynna adeln öfverallt. Den ringaktning, som vid
hofvet visades ofrälset, liksom den yngre adeln, äfven när
den representerades af högre ämbetsmän, framdragandet af
den unga bördsadeln till rikets högsta ämbeten, den tyd¬
liga afsikten att äfven öppna den väg till kyrkans främsta
platser, åtgärder att hindra ofrälsets befordran inom mili¬
tären:? allt detta måste framkalla ovilja, och det var så¬
lunda Gustaf III själf, som i stället för att opartiskt höja
sig öfver stånden bidrog att nära ståndsstriden. Det hörde
till hans olyckliga öde att icke genom detta system lyckas
vinna adeln — den splittrades endast i hofpartiet och landt¬
partiet — och att mot sin vilja slutligen nödgas stödja sig
på ofrälset.
1786 års riksdag hade slutat med att stadga Gustaf
III:s beslut att om möjligt regera utan ständer. Kriget
mot Ryssland skulle bana vägen därtill, men den adliga
sammansvärjningen jämte annat gjorde planen om intet.
Återkommen till Sverige fann konungen sinnesstämningen
bos de ofrälse gynnsam, och framgången mot Danmark
! Wallqvists omdöme 1789.
? Ofrälse skulle sålunda i fredstid icke föreslås till officerare
vid Upplands och Södermanlands indelta, konungens och drottningens
värfvade m. fl. regementen (1785), Odhner II, s. 374.
Söndringen
mellan adeln
och ofrälset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
